Med rasande fart har även denna vecka startat. Även fast jag tycker dagarna och speciellt kvällarna är bland de längsta jag varit med om i hela mitt liv, så tycks veckorna bara rulla på.
Härom kvällen så anmälde jag och M våran adressändring, vi bokade också flytt av våran hem telefon och bredband. Så i praktiken så närmar det sig flytt med all sannorlikhet! Fast i min hjärna så är jag fortfarande fast boende här ute i Lill stugan på landet. Det står kartonger i hallen som ska packas, jag vet inte var och när jag ska börja. Det känns som en svår nöt att knäcka!
Det har nu äntligen blivit lite mer tomma dagar i min kalender men det kommer nog att ta ett bra tag för min hjärna att varva ner och för kroppen att återhämta sig rent fysiskt från allt det här. Först efter vi har flyttat och det första flytt kaoset har lagt sig så kommer min återhämtning att börja på allvar. Just nu försöker jag bara rent desperat att hålla huvudet uppe medans den sista tiden sakta passerar förbi. Det är en dag i taget.
Jag har fortfarande så fruktansvärt svårt att tänka en logisk tanke, att planera min dag eller att sätta stopp för mig själv. Min hjärna är verkligen inte med! Det känns så pinsamt att skriva det här men det är ju precis så det är och känns för mig. Det känns som att jag snurrar som en karusell och jag mår illa och försöker komma av men hur mycket jag än springer runt på karusellen så kommer jag aldrig av. Utsidan är bara ett suddigt töcken av verkligheten dit jag försöker nå. Förstår ni hur jag menar?
Härom dagarna så fick jag tråkiga besked om min farmor. Hon har cancer men det är för tidigt att säga hur det verkligen ligger till. Egentligen vill jag inte skriva om det här för det känns respektlöst mot henne men nu är sanningen så att hon är sjuk och jag kan verkligen inte ta in det. Det känns bara som ord som sagt men inte alls är sanna. Jag vet att det är sant, jag har pratat med henne själv och hört det från pappa men ändå så går det inte in. Det är bara STOPP i mitt huvud och nu när jag så mycket mer än nått annat vill att detta ska förstås och sjunka in hos mig så går det inte. DET känns mer respektlöst än att skriva sanningen här på bloggen.
För övrigt har jag inte så mycket att skriva. Eller jo, jag har massor att skriva men jag orkar inte. Ögonen och huvudet värker och jag sitter och vrider på mig hela tiden för det är jobbigt att sitta vid datorn. Så nu får det vara bra. Jag hoppas M kommer hem snart för jag klättrar på väggarna...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar