tom

På insidan regnar tårarna ner, dränker mig sakta som ingen kan se. Utsidan är varm och sval, endast som ett tomt skal.

Kom just hem från ytterligare ett möte med arbetspsykologen, nu är alla testerna klara. Idag fick jag svaren på det sista, uppmärksamhets testet. Gissa åt vilket håll det lutade... det mindre bra så klart. Vi pratade en hel del också, som vanligt nu. Men hon är väldigt förstående och klok. Vi pratade om allt och alla svar, hur det känns och hur jag tänker. Hur vi ska gå vidare och så. Hon är arg på sjukvården för de inte lyssnat på mig när jag försökt förklara hur min hjärna är. För henne är det uppenbart och inget konstigt. Hon blir arg när hon läser i mina papper vad en viss läkare har skrivit. Han har bla skrivit att mitt självförtroende är så dåligt för jag mår så psykiskt dåligt, nehe? konstigt! Men inte bara det, det är bara ett halmstrå i högen av det han sagt om mina kognetiva besvär. Allt, enligt honom, beror på det psykiska. Jag försökte få dem att lyssna förr, när jag gick kursen. Men nej, neurologiska tester är bara för dem med allvarligare skador och visst det kan jag ju förstå. Men jag då? För första gången på flera år är det någon som inte får mig att känna mig dum i huvudet, någon som lyssnar. Och se, nu har det visat sig att alla de problem jag har med bla minne och koncentration kan inte endast komma från psykiskt dåligt mående. Det är för mycket för det. Så nu försöker jag smälta att jag inte är knäpp utan att jag faktiskt har problem med inte bara nacken.... Även fast hjärnskadorna givetvis kommer från min skadade nacke.

Jag har inte accepterat än att jag har en nackskada, en whiplash. Jag vill gärna hoppas det, men känner med hela min kropp att den inte gjort det än. Men jag förnekar det inte längre. Och för mig är det stort. Väldigt stort. Det gör bara så förbaskat ont nu när man fått svart på vitt att hjärnan inte heller är som den ska. Jag är nästan lycklig för någon äntligen lyssnat på mig, men det är svårt att skaka av sig känslan av att vara dum i huvudet. Men nu vet jag att jag inte är det. Men då kommer punkt två, att acceptera att det inte bara är nacken som är paj..... det kommer ta tid allt det här. Och jag har väl inget annat än just tid. Men jag klarar det inte själv. Arbetspsykologen sa ärligt att hon är väldigt skeptiskt till att jag ens skulle klara 10 h i veckan, alltså två timmar per dag. När jag knappt orkar en timma hos henne.... Sant. Men hjälp! Panik! det är svårt att höra det. svårt att ens tänka att det inte är säkert att man kommer jobba som alla andra i hela sitt liv....... Är inte jag en fuskare då? En latmask som bara slinker genom systemet? Nej... jag är väl inte det. Jag måste bara få in det i min skalle. Jag har fan på papper att jag är paj, skrot. Men i hjärnan är jag inte det. Inte på alla ställen..... Hela mitt liv, min tillvaro, min excistens är upp och ner, bak och fram. Jag vet inte ut eller in. Jag bara andas.