När det dunkar så hårt där inne i ditt bröst,
när du vrider och vänder,
pustar efter tröst.
Vad är det då för mörk röst du hör?
Något likt en känsla som bara förstör.
Ett andetag är tugnt som sorg,
jag vill bara krypa ner och gömma mig i en korg..
Gömma mig i mörker, blunda för allt.
Känna hur mitt inre får en paus.
Andas, andas och fortsätt så.
Ingenting ska få en att falla när man kommit så långt.
Men hur ska man orka endast famla,
när allt sätts igång?
Denna eviga väntan är som . . .
något jag inte kan komma på.
Hur mycket jag än försöker så finner jag inga ord,
som kan hjälpa mig att få ur mig allt det jag känner just nu.
Jag hade hoppats att det skulle hjälpa lite,
men jag tror snarare det vart värre..
* * * Just Breath * * *
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar