Så några timmar senare..

.. sitter jag här igen med ögon som börjar torka efter de små våta tårarna i bilen på vägen hem. Ursch vad ärlig jag börjar bli i min blogg. Ett sting av obehag sveper igenom magen men det är väl lika bra det. Tanken med min blogg var att lära mig vara ärlig, att säga "Nej livet är inte lätt. Det är väldigt jobbigt just nu" Förr sa man ju alltid bara att allt var bra med ett leende på läpparna. Konstigt att det är så lätt att ljuga när sanningen alltid finns närmast hjärtat..

När det känns som värst, då när ingenting hjälper, då är det bara till att koncentrera sig på att andas. Ett andetag i sänder, sen får man se. Det är bara den stunden som finns, finns inget då eller nu eller sen. Bara Just precis ett andetag. När livet "bara" känns liite jobbigt då tänker jag på Er mina "smärtisar". Ni har sån styrka och kraft, det känns så klyschigt att skriva så, men Så ÄR det. Ni är mina starka hjältar i vardagen! Jag tänker på er ofta, undrar hur Ni har det i samma stund som mina tårar faller. Ni är de modigaste och starkaste mammorna jag mött! Att ni orkar leva på med glädjen kvar, ta hand om era familjer och allt runt omkring. Ni är så starka mina vänner och jag beundrar er så. Hoppas vi ALLTID kommer att vara så nära. Det är bara Ni som förstår. På riktigt. Alla era ord hjälper, dom bor inom mig. Fröken T i Linde, tack för din snälla kommentar. Dina ord är bättre än ett trollspö för de finns alltid kvar i själen!

Nu ska jag gå och ta en varm kopp te, krypa ner i soffan och krama en kudde och pusta ut efter dagen. En fågel bestämde sig för att ta sitt liv med hjälp av min bil idag... kanske den som fick allt att rinna över, vad vet jag..? Sov sött du lilla skatan, du hann aldrig flyga över gatan... (kunde inte låta bli.... skämmas får man...)