10 år

Är en väldigt lång tid! För exakt tio år sedan skedde den där bilolyckan som för alltid förändrade mitt liv.

Resan från den kvällen har varit lång. Ljus och mörk. Så många år som har passerat!

Den första tidens chock, de första kaos artade åren av frågetecken, ensamhet, ofrånkomlig värk, försvunnen tilltro till sig själv. Nästa fas med viss insikt och kraschlandningar hårdare och hårdare. En elak envis kamp mot mig själv, straffande. Nästa stora fas med djup depression, livsångest och gå in i väggen kris. Som följdes upp med den största vändpunkten av dem alla. Att välja livet.

Efter det började resan sakta gå uppåt. Bli ljusare och lättare. Insikter föll plötsligt ner över mig och livet var inte bara tungt. Magen började acceptera en del av det som hjärnan så långt mycket tidigare insett.

Tio år.. Tio långa år. Tunga. Känner tyngden än. Gör ont i den unga flickans själ som upplevde allt så ensamt då. Så omedveten. Känner samtidigt lättnaden, hoppet, ljuset. Alla insikter och upptäckter. Allt vad livet kan ge, egentligen bara man vill ta för sig.

Känner mig tacksam. Önskar inget ogjort. Vill i te gå igenom det igen men är ändå tacksam. Den dagen gjorde mig till den jag är idag. Den olyckan hjälpte mig, med tiden, att se livet från ett annat håll.

Trodde aldrig tio års dagen skulle komma. Eller ens kännas så här..!? Lätt berörd men mest av någon sorg för den unga lilla flickan som fick gå igenom allt då. Så ung och oerfaren..

Tio års dagen är stor för mig. För när jag för några år sedan mådde som sämst. Tvingade jag mig själv att leva på hoppet att vid tio års dagen för olyckan. Då, då skulle mitt liv och mående åtminstone vara lite bättre! Jag skulle ha insett det man bör inse och hittat ett sätt att leva som åtminstone kändes lite roligt.

Inga stora förhoppningar då.. Men tänk vad bra det blev ändå?! :)

Nu måste jag väcka liten och kila ut i regnet till vårdcentralen. Stackarn mår inte bra än!

Kram på er där ute och LEV !