Så många gånger jag har loggat in här på bloggen för att skriva men varje gång blir det samma sak. Jag vill så gärna skriva så mycket om allt kring hjärnskadan och funderingar. Men varje gång när jag tänkt, att nu biter jag ihop och skriver lite i alla fall, så orkar jag verkligen inte det när jag väl loggat in. De senaste veckorna eller månaderna har varit så fulla med alla möjliga möten, träffar, pappers arbete, umgås med vänner, utflykter på helgerna, påsken och veterinären med Zimba. Satt och bläddrade i kalendern nu och när jag kom till 23 februari i år och alla veckorna från nu tills då var full klottrade. Ja, då kanske det inte är så konstigt att jag är så slut?  För övrigt började jag med min nya medicin den 24 februari och det kan även vara den som fortfarande ger mig extra mycket trötthet. Ja det finns många förklaringar. Whiplash, hjärnskada, stress, press, medicinering osv. Även fast jag ser i min kalender att jag har träffat mina vänner emellanåt så sitter jag ändå här med skuldkänslor för jag aldrig hör av mig. Vissa träffar jag oftare än andra och vissa mer sällan. Jag har ingen jag inte tycker om utan jag värdesätter alla mina vänner högt. De är alla snälla mot mig och visar omtanke, men ändå så orkar jag inte alltid ringa eller ses. Många kanske tycker att jag borde ha mycket tid till att ses, när jag är hemma så mycket. Men jag orkar inte alls lika mycket som ni. Jag orkar inte ens hälften just nu. Alla de år som jag försökte jobba, vara som vem som helst. Så levde jag i en sån enorm stress och press att jag helt tagit ut mig själv. När jag gick i skolan och olyckan hände var det ingen som tänkte på vilka konsekvenser den kunde medföra. Ännu mindre jag. Jag bet ihop och kämpade ännu hårdare och så fortsatte det i flera år innan allt rasade samman. Kanske låter drastiskt och självömkande men för mig har de två senaste åren varit och är som en enda epok av frågor, funderingar, känslor, uppgivenhet, värdelöshet, ångest, djup deppression, sorg och tillsist men definitivt inte minst en insikt. Jag är ledsen att min familj men i det här fallet, mina vänner får lida så mycket. Även fast jag inte hör av mig till er så betyder inte det att jag inte vill vara eran vän. Tvärtom. Enda anledningen till att jag inte hör av mig så ofta är att jag verkligen inte orkar. Jag har precis fått reda på, svart på vitt, att jag har en hjärnskada. Eller hjärnrubbning, man kan kalla det för vad man vill. Jag kallar det för hjärnskada, för det är precis vad det är. En liten, nästan obetydligt liten fysiskt sett, men det är ändå en skada som jag fick vid olyckan.  Nu tar jag paus för idag.