Citerat ut häftet "Handbok för Trötta, Hjälpreda för hjärnskadade";

Tröttheten är ett av de vanligaste symptomen vid hjärnskada. Även vid en hjärnskakning kan en ökad trötthet och uttröttbarhet vara ett genomgripande problem. Tröttheten är förmodligen den vanligaste enskilda faktorn som den skadade måste klara att hantera för att fungera i sin vardag. Det är viktigt att den skadade lär sig fungera inom de ramar som tröttheten avgränsar. När tröttheten når en kritisk nivå sänks förmågan att fungera i vanliga situationer och stressen ökar, Symptom som huvudvärk, yrsel och irritabibiltet ökar eller uppstår.

Tröttheten går inte att träna bort!

Man måste lära sig att hantera den rätt i vardagen.

En liten början av den informationen jag så gärna vill ge er. Man kan inte med ord beskriva den trötthet jag dagligen går och brottas mot. Det spelar ingen roll hur mycket jag sover eller vilar, jag kommer aldrig ifrån den helt. Mitt mål att vila två gånger om dagen för att slippa extrem huvudvärk och bli totalt avtrubbad från verkligheten kan kännas ganska svårt att uppnå ibland. Ni andra stressar för ni har mycket att göra med jobb och studier. Jag stressar för jag vet att jag måste vila på dagarna. Jag måste hitta en balans och harmoni i vardagen för att läka den del som går att läkas i min hjärna. Den del som blir påverkad hos alla när vi blir utmattade/utbrända. För det är precis det som hänt mig. Jag får inte stressa alls mera, min kropp klarar inte av stress mer. Förr blev jag bara sporrad av lite stress nu blir jag helt knäckt och kan inte fatta några beslut alls. 

Igår var jag på massage igen hos den nya massören. Har beslutat mig för att inte gå mera där. Hon passar inte riktigt min personlighet.. Jätte snäll och trevlig men alldeles för fnittrig. Ja faktiskt. Hur som  helst, igår var hon väldigt sugen på att "trycka" på mina ömma punkter. Jag sa att det räckte precis gott och väl som hon gjorde men jag tror hon tog i lite extra i alla fall. Inte alls av elak mening, snarare tvärt om. Men nu sitter jag här och det värker så in i norden..! i nacken och axlarna. Det är så att tårarna vill falla för mina armar vill inte vara med längre de heller. Jag vill inte ta något smärtstillande för jag vill helt enkelt inte äta mer medicin idag. Jag har fortfarande lite svårt med det där. Ibland, eller nej, egentligen ofta när jag tar smärtstillande så får jag skuldkänslor. Konstig man är! Någon som är lika dan?

På förmiddagen var jag på en ny psykolog bedömning på psykiatriska kliniken på USÖ. Tror det hette så... Kändes hel knasigt att gå dit och som om alla stirrade på mig och viskade Nu har hon blivit galen också.. Ännu läskigare när jag gick in i deras lokaler och det stod Psykiatrin över dörren. Jag tror jag har en hel del förutfattade meningar om psyk ställen! Fast det är vi nog väldigt många som har. Men jag har aldrig tyckt att det är konstigt om någon går till en psykolog. Oavsett anledning. Jag tycker bara de är starka som personer som vågar stå upp för sig själva och ta emot hjälp. Livet måste ju bli så mycket lättare då om man inte bär allting själv? Det har jag också insett de senaste åren. Hallelulja för mig! Hehe.. Hur som helst hamnade jag där för tydligen så dög inte den bedömningen jag gjorde för några veckor sedan. Något konstigt med landstingets regler och kurx. Alltid är det något men man har ju slutat bli förvånad när man möter motgångar. Ganska skönt att slippa bli så besviken. Alltid något bra!

Ikväll ska jag hem till fröken T och träffa mina smärtsamma vänner! Nästan alla kommer. Och du sötnos som är hemma, vi Förstår dig! Ska bli lika mysigt som vanligt!

Nu blir det snooze igen men först en stund i soffan tror jag och kolla på repriser av Vänner.