Nytt möte med Neuropsykologen

Idag kl. 15.15 ska jag till Öppenvårdsteamet på USÖ igen och träffa Neuropsykologen för andra gången. Vi ska prata om min hjärna igen. Underligt det är att skriva så men det är ju faktiskt precis det vi gör. Vi skulle även gå in på lite andra saker som jag inte har någon lust att ta upp här. Vissa saker håller jag fortfarande för mig själv.

För er som glömt eller för er som undrar varför jag har en blogg; Jag startade min blogg för jag kände att jag var tvungen att vara mer ärlig mot människor i min omgivning. Förska visa er hur jag faktiskt mår. Inte hålla uppe den där masken varje dag. Det är inte lätt, jag vill inte att folk ska tycka synd om mig. De finns alltid de som har det värre. Men jag önskar ibland att folk skulle förstå mer så man slipper ledsna miner. Det här är även min terapi och det är det som fungerar allra bäst för mig. Att skriva har jag alltid gjort och kommer nog alltid att göra. Nu är det bara så att ni också får ta del av mina tankar och känslor. För att jag vill lära er om Whiplashskador och Hjärnskador. Jag har sagt det förut men jag säger det igen. Lämna gärna en kommentar när ni varit inne och läst, jag vill gärna veta om ni kikar in emellanåt.


Det här har Agneta 47 år skrivit i häftet "Hjälpreda för Hjärnskadade" och det är så bra förklarat att jag vill dela det med er;
(Nedtecknad beskrivning av symptom inför ett läkarbesök några år efter olyckan). Svårt att köra bil. Gör missar. Mycket svårt att jobba. Tidigare en massa fritidsaktiviteter och kurser - nu orkar jag inget. Svårt att läsa. Koncentration, tappar tråden. Svårt att följa raderna. Prövat samtalsterapi, antideressiva medel, mineralanalys, familjeterapi, byte av bostadsort och arbetsplats. Känner mig dödstrött, utmattad. Stundtals orkar jag ej med familjen. Att prata, svara på frågor, läsa läxor, orkar ej läsa eller se på TV. Mycket irriterad och känslig, gråtattacker. Ljud och ljuskänslig. Tål ej att radion är på. Svårt att motionera, tungt hela kroppen värker. Äter och äter ständigt hungrig. Det känns som att pulsa i djup snö. Vissa dagar når den till midjan, andra dagar bara till knäna, men den finns där varje dag. Förut kom det ibland dagar som jag slapp pulsa i snön, jag kunde gå som vanligt, Härlig känsla. Men det känns som en evighet sedan. Nu händer det vissa dagar att den når mig ända upp till halsen. Jag kommer ingenstans, har fullt schå att hålla upp huvudet för att få luft och inte drunkna.
. . . . . . .
Jag lyckas inte att göra upp scheman och planera in aktiviteter och vila. Tröttheten ligger som en dimma över mitt liv. Det är som att jag vandrar runt i ständig dimma. Ibland tätnar den runt mig så att jag får svårt att se. Det blir dimma inuti mitt huvud. Tankarna flaxar runt och når inte varandra. Tröttheten sitter som ett tungt band i pannan och över ögonen. Ögonlocken känns tunga att hålla upp. En lätt huvudvärk ligger som ett spännband runt hjässan. Tröttheten är min ständiga följeslagare. Som en fotboja kring min ankel gör den mina steg tunga att gå. Den gör alla vardagliga sysslor till ett oöverstigligt berg för mig. Jag går omkring och ser på röran hemma och allt som behöver göras. Men jag orkar bara inte! Jag orkar inte ens att börja, jag vet inte ens var jag ska börja! Stressen kommer in och sätter sig på mina axlar. Det blir ännu snurrigare i huvudet och huvudvärken tilltar. Jag är så trött. Jag orkar inte ens gå ner och duscha och tvätta håret. Det snurrar runt allt snabbare i huvudet på mig. Panik! Jag går in i mitt sovrum drar ner persiennen och stoppar öronproppar i öronen. Mörkt och fullständigt tyst! Inom ett par minuter sover jag.

Det finns andra dagar också. Solen skiner, jag promenerar med min hund i skogen. De första vårblommorna har börjat att titta upp. Blåsippor, vitsippor och vårlök fåglarna kvittrar och himlen är så blå. Dey finns bara jag och min hund och skogen och ängarna omkring mig. Livet är ljuvligt. Tänk vad jag har det bra! Här är jag ledig mitt på dagen ocg kan gå ut och promenera, när alla andra sitter inne på sina jobb. Tänk att jag kan gå på mina ben! Vilken enorm tur jag har haft! Jag kunde ju precis lika gärna ha suttit förlamadi en rullstoll. . . . . .


Det är mycket i denna text som är så in i pricken bra förklarat och likt med mig att jag blev helt salig när jag läste den för första gången. Jag kan läsa den om och om igen och fälla en tår för den lättnad jag känner. Någon som har det som jag! Jag är inte knäpp! Jag är inte galen! Jag har en hjärnskada.

Nu är jag slut för dagen och får inte sitta här mera. Men nu har jag äntligen skrivit det jag så gärna velat skrika ut till hela världen. Än en gång ber jag om ursäkt till mina vänner att jag är dålig på att höra av mig och orka ses. Men jag hoppas att ni nu kan få lite mera förståelse till varför.

Nu ska jag göra som Agneta i texten. Gå ut med hunden, dock inte i skogen för det är för jobbigt för mig. Jag ska gå ut med hunden och gå på grusvägen i solen mellan alla stora träd och lyssna på fågelsången och känna vinden i ansiktet och njuta över det liv jag har! Många kramar från Mig!