Ännu en sån här liten mys stund för mig själv med kaffe koppen!
Parvel somnade för en stund sen och jag kröp ner i soffan jag med och slocknade en stund. Sen väcktes jag dock en stund senare av att liten gnydde men efter lite omstoppning och gos med snutten somnade han om. Inte jag dock.. Fast jag känner att den vilo stunden jag fick räckte ganska gott för att hålla mitt mående på en ganska jämn nivå än. Kände faktiskt, att även om jag var/är trött så var jag mer sugen på att få lite egen tid i lugn och ro. Så som nu, med en kopp kaffe, uppkrupen i soffan med lilla datorn i knät. Det är ganska mysigt!
Passar på att äntligen läsa lite efterlängtade bloggar och sipprar på mitt kaffe. Jag har ju några egna bloggar jag följer men tiden att hinna läsa dem nu är inte lika stor som förut, vilket jag saknar mycket. Meeen jag överlever!
Fredagen var en tuff dag men det blev en mysig kväll när älsklingen kommit hem. Vi grillade och myste i vår lilla familj! Det är inte så ofta ändå som vi bara är hemma själva vi. Alltid är det något känns det som. Fast det kanske inte är så mycket men eftersom min mor är här två dagar i veckan och ibland kommer svärmor och sen med helgernas aktiviteter så blir det rätt fullt upp.
Det blir lite för ofta så tokigt att jag är för slut hela tiden och då har jag så fruktansvärt svårt att varva ner och bara ta det lugnt. Även om jag är helt överkörd så kan jag fortstätta greja och gå med på att hitta på saker fast jag egentligen inte orkar. Hjärnan hinner liksom inte med själv så jag säger Ja innan jag ens hunnit tänka. Tänka hinner jag oftast inte sen heller för dagarna går ju som sagt i ett...
Det börjar dock äntligen, (en liten tår faller..) kännas bättre om dagarna. Kvällarna börjar också bli lättare. Jag är inte lika ledsen längre, vilket jag tyckte var fruktansvärt jobbigt förut. Jag var ledsen för jag hade så galet ont, var så galet slut och så galet mörbultad. Varje timme var en kamp för överlevnad kändes det som. Herregud, första dagarna hemma från bb kunde jag inte ens sitta i soffan för jag orkade inte hålla upp huvudet... Det hugger på insidan när jag försöker tänka efter och minnas. Min kropp har nog förträngt en hel del. Så på samma gång kan jag nu i och för sig, bli ledsen, men då ledsen över att jag inte minns parvel från de veckorna. DET gör fruktansvärt ont i själen för jag minns honom inte alls. Jag minns inte de veckor jag förtvivlat försökte amma, de nätter jag försökte sova, de dagar jag försökte känna att det var underbart allting! Nej jag minns knappt ingenting... På gott och ont.
Nu är jag oftast glad om kvällarna igen, det är underbart! Det som gjort störst skillnad är att jag får mera sömn. Vilket är att jämföra med att få syre.. Så extremt livsviktigt är min sömn, utan den funkar inte min kropp. Hjärnan lägger av helt och känslobergochdalbanan drar igång.
Liten sover gott om nätterna och min helt underbara man tar honom när han vaknar på morgonkvisten. Han matar honom och gör det som behöver göras då och sedan stoppar han om liten igen som för det mesta sover någon timma till. Allt detta medan jag får sova ! Hur underbart är det inte? Jag hade aldrig klarat detta med att få barn om jag inte hade haft min M vid min sida. (OCH mina föräldrar!!!!!) Kanske var det detta jag visste när jag för första gången träffade honom för tio år sen.... Den känslan jag fick då, som jag aldrig någonsin fått av någon annan..
Nu blev jag visst nostalgisk... Hihi.. Kan ju skriva stora kärleks förklaringar här men jag tror inte ens han läser bloggen.... Hehe..
Idag är jag själv hemma hela dagen och M ska troligtvis jobba över. Jag har kollat upp lite när nöd föräldrar slutar sina jobb så att jag i alla fall vet när jag kan ringa någon OM det skulle krisa med min ork. Fast just nu känner jag mig hoppfull och tycker att livet hemma är rätt kul och mysigt!!
Men nu ska jag sluta och ta och läsa vidare på andra favorit bloggar! Kram på er där ute!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar