2011 det är möjligheternas år för mig. 2010 var ett nödvändigt ont har jag insett så här i efterhand. För det är tack vare förra årets alla tuffa utmaningar som jag äntligen landat i nuet. Jag har äntligen landat i de insikterna jag så tröttsamt väntat på i flera år. (Känner hur detta inlägg och de senaste, på nått vis påminner om klyschor ur någon stark drama film om livets djupa hemligheter..).
Det är en sak att inse med tankarna att man är skadad och så kommer att vara. Det är en helt och fullständigt annorlunda sak att inse det med hela magen och dess batteri av känslor. Jag kan bara säga att insikterna har börjat dala ner mot maggropen den sista tiden. Det är en sån euforisk känsla så jag kan bara inte beskriva den!
Så många år jag kämpat, önskat, hoppats, envist tragglat med mig själv. Så många år jag bara velat en enda sak. Att inse. Att känna det med hela kroppen. Inte bara vetat med tankarna vad som varit rätt och fel för mig. Önskat att jag kunde känna mig tillfreds med livet så som det nu får arta sig. Inte längre straffa mig själv och trånat efter hur det kunde ha varit om inte...
Så nu helt plötsligt är jag där. Mitt i allt det jag önskat så hett! Undrat när f-n jag ska acceptera vissa saker. Hur idiotisk man får vara, men man måste nog få vara rätt idiotisk ett tag också. Vägra göra allt perfekt. Man måste liksom gå genom stormen för att uppskatta solen på riktigt och då menar jag verkligen på Riktigt.
Så nu står jag här, på andra sidan tror jag. Fortfarande på darriga ben som en nyfödd kalv. Ser mig runt med unga ögon, en smula rädda men enormt nyfikna på livet.
Dock är jag inombords livrädd att falla tillbaka, att allt detta fina bara ska vara en smakbit. Att jag ska stupa av utmattning och inte inse vad jag gjort fel.. Att hamna i de tunga spiralerna igen. Neråt.. Rädd.
Idag hade jag tänkt träna igen men kroppen känns inte helt kry än. Så jag var hemma, gick ut med hunden i solen och främst sydde gardiner... Tyger, nålar, symaskin och så jag då. Högt och lågt men nu är det nästan färdigt! Två av tre fönster i köket har nya gardiner UTAN tomtar på!! Jag kan skåla för mindre! Så nu är det dags för en trött men glad Petra att krypa ner i soffan som vilken annan livsnjutare som helst. Ha det underbart mina kära läsare!
1 kommentar:
Hej vännen!
Det låter som att du har kommit till en ny insikt och att många bitar har fallit på plats. Man får vara bambi på hal is innan man blir starkare och hittar sin väg på andra sidan. Du skriver att det är möjligheternas år 2011, så känner jag med mitt år med. Arbetsträning står inför dörren och det är dags att komma ut i samhället igen, med blandade känslor och allt vad det innebär. Jag känner mig med som bambi på hal is och känslorna och tankarna svallar som ett kaos, men det är så det måste vara tills man har börjat på det. Det viktigaste för oss båda två är nog att vi tror på oss själva och att vi står på oss för vad vi klarar av och inte. Det vet vi ju bäst själva! Jag tror på dej tjejen!
Vi rings snart! Kramar Tessan
Skicka en kommentar