Jag har så mycket iver i kroppen! Jag har så mycket på To Do listan så jag vill springa runt och göra allt. Fast det är ingen jobbig To Do lista nu, inte som det brukar vara. Inte en A4 full av mail, brev eller blanketter som ska fyllas i och skickas till F.kassan eller advokaten. Nej för en gångs skull i livet är det inte så! Och det är tamme f-n underbart!!
Här har man gått i ja.. snart nio år och haft långa listor, antingen i huvudet eller på papper, med vad man måste göra. Inget vad jag valt att göra utan måste göra. Länge har jag känt mig spy färdig på det men vad har jag haft för val? Att strunta i vad försäkringskassan sagt åt mig att följa och sen bli utan ersättning? Nej.. känns inte Såå lockande att bli utan ekonomi då vår värld är uppbyggd på att spendera pengar.. Att strunta i vad advokaten ber mig framställa för ytterligare bevis i tvisten mot försäkringsbolaget? Ja.. lockande är det.. men nej hur skulle det då gå? Min så kallade framtid då? hus? familj? rätten till ersättning? ett liv utan en arbetsför kropp är ett liv utan pengar... så ja.. jag gör som han ber mig..
Nu har det inte varit så varje dag i nio år men varje dag i nio år har detta hängt över mig. Om det inte varit f.kassan de där första åren efter olyckan så var det kampen om att orka. Orka som alla andra för det var ju inget fel på mig det satt ju bara i huvudet. Så ja, i nio år har det alltid varit något som styrt mig.
Min To Do list nu är inte ned skriven på papper. Den flyger runt där inne i min kropp och ger mig lyckokittlingar i magen emellanåt. Jag skäms. Jag har inte känt så här på länge, mycket länge. Varför skäms man då? Över något så vackert och härligt? Jo antagligen för vi människor är så förbenat komplexa men jag har mitt mål. Min dröm. Min starkaste nya dröm av dem alla. Här finns ingen måste to do list bara en jag väljer själv. Äntligen!
T A C K älskade mamma ! och jag gissar att det blir T A C K älskade pappa också! Du vet vad jag frågade dig härom dagen. Kanske lät som en liten fråga men för mig var den stor. Och Tung! Även om det inte är för all framtid så känner jag mig fri nu. Som att jag äntligen kan slippa en sten på ena min axel. Plötsligt har jag energi till att orka studsa emellanåt! Ett barn på julafton..
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar