Helt plötsligt blev jag sentimental.. eller nått..

Alltså.. hit längtar man ju lite tillbaka måste jag erkänna... Kan nästan fälla en tår över den mjuka värmen som omfamnar en när man är där. Nacken kan gråta floder över saknaden som växer sig större och större för var dag som går här hemma i kylan.

När jag var borta tog jag inte en enda smärtstillande tablett. De tabletter jag tog går att räkna på en halv hand och de var "endast" vanliga treo liknande vita små saker. Sen jag kom hem, och sen det blev detta nya år, 2011, möjligheternas år. Har jag bestämt levt med vetskapen om var jag har mina tabletter. Där de ligger tryggt i förvar i byrån eller de enstaka som jag alltid bär med mig i handväskan. Dock har jag tänkt att de ska få ligga kvar där och invänta en bättre årgång eller nått. Jag känner mig upprorisk när jag tänker att jag vägrar ta dem! Ha! Typ; Nu ska ni få era små j*vlar...!.

Fråga mig inte varför jag bestämt mig för denna avhållsamhet nu för det vet jag inte riktigt själv än. Jag bara känner att nu får det vara nog! Jag är eller nej Var, livrädd för att hamna i någon sorts piller´ism och få abstinens om jag inte tog mina tabletter. Att jag skulle fastna där och sen inte kunna lära mig leva ett liv utan dem.

Jag menar, det måste ju vara hundra gånger bättre om jag klarar av att leva livet utan att äta en massa tabletter. Än att jag ska leva ett liv med vita piller simmandes i magen hela tiden? Dock har jag aldrig ätit mycket tabletter. Kanske tack vare eller på grund av, att det tog så många år innan jag ens fick några tabletter som hjälpte mot smärtan. Då, var det en grym och omänsklig plåga men nu när jag insett att jag fortfarande lever efter de åren så ja, kanske är jag tacksam på ett visst sätt. Jag tänker att de lärde mig att härda ut så mycket, att finna ett sätt att ta mig igenom dagen trots extrem värk. Så nu, behöver jag inte tabletter lika mycket. Dock ska EN sak vara väldigt klart! Jag skulle aldrig, Aldrig någonsin, vilja gå igenom de åren igen.. ALDRIG. Då tar jag hellre ett liv med mera tabletter nu för att få slippa de åren av plågan. Tack, det är mitt val idag.

Så hur blev jag så här sentimental idag?! Ingen aning. Hade tänkt uppdatera er om denna vecka. Om helgen som varit, om förra veckans alla händelser och ja, en och annan ny insikt kanske.. men så hamnade jag här. I tabletternas land! *tänker..*

Ja.. jag hamnade nog där för att jag sitter här med mera värk än vanligt. Med en liten oro i magen att den ska öka så pass att jag väldigt väldigt gärna vill ta en tablett. Som om någon blåser cigarett rök mot någon som just slutat... Lockande.. stickande.. längtande.. Vilket sug. Jag hoppas jag lyckas leva även denna dag efter mina nya mått så kanske värken stannar där den är nu. STOPP liksom. Hit men inte längre! Jag ska inte stå och slira på gult.. jag ska stanna och slå av motorn på grönt innan det blir rött.


Ett litet PS. Tack så innerligt du kära främling som lämnat en kommentar i bloggen! Jag kom på mig själv med att le när jag satt vid köksön några timmar senare och tuggade på en macka.. Tänk vad något så litet kan göra något så stort! TACK.




20 minuter senare...Har läst mitt egna inlägg och jag känner att jag måste förtydliga hm.. två saker.

ETT: Jag kommer att ta tabletter ibland i framtiden också. När värken gör livet mindre roligt att leva, då kommer jag ta dem. Med eller utan känslor. För jag tänker inte plåga mig själv igenom livet. Men jag kommer att tänka en extra gång om jag Verkligen behöver ta den där tabletten. Det är skillnaden.


TVÅ: Jag hyser stor respekt för dem som måste leva på en oansenlig mängd tabletter varje dag. Jag känner stark respekt för dem och jag skulle aldrig tro att de bara äter de tabletterna för skojs skull. Jag menar att jag inte dömer någon annan oavsett hur mycket eller lite mediciner man äter. Livet är olika för alla!

SÅ.. nu känns det bättre!