Besviken, eller bara missförstånd?

Har varit på möte idag igen. Känslan efteråt var inte samma som förra gången. Nu var det mer negativt än positivt skulle jag nog säga..

På förra mötet bestämdes det att jag skulle träffa en av handledarna igen för att gå igenom lite mer om praktikplats/arbetsträning. Han skulle ta fram en del av mina utlåtanden bla de om alla mina kognitiva svårigheter. Jag förstod det som att han skulle läsa på och sätta sig in i min sits. Det för att sen kunna hjälpa mig att säga vilka arbetsplatser eller miljöer som kanske kunde passa utifrån mina förutsättningar. Även vilka platser som vi kanske kunde välja bort direkt. Att han konkret skulle kunna komma med förslag på inom vilka yrkesområden jag kanske skulle ha en bättre chans att testa på arbetslivet. Så förstod jag det. Så jag fylldes med hopp om att äntligen få hjälp av någon som kunde en del och hade erfarenhet av hur man kunde välja ut speciella arbetsplatser efter personens behov. Inte bara ställa frågan, Vad vill du jobba med? Var vill du vara?.


Jag kom till mötet idag med de förhoppningarna men möttes av motsatsen. Han hade mina papper men hade bara skumläst dem. Han trodde det skulle stå i dem vilka yrken jag kunde jobba med och vilka som inte skulle passa. Han frågade vad jag ville göra, hur jag hade tänkt mig. Han pratade om saker som inte hörde dit ens. Han trevade i mörkret kändes det som, verkade inte veta vad han skulle göra med mig. Han frågade än en gång om livet första åren efter olyckan (det är inget fel i det, men han verkade mer intresserad av mitt öde än hur vi skulle lägga upp min framtid..). Lindade in saker på så fina sätt att allt han skulle säga tog extra lång tid. Tyvärr är jag som person, i det läget, mer rak på sak.

Jag kände hur jag bara blev besviken. Att, jahapp... vad hade jag väntat mig? det var ju upp till mig i alla fall att komma på, klura ut, undersöka allt.. Så vad gjorde det där mötet för nytta då? Förutom att göra mig irriterad över hans sätt.

Kanske låter allt konstigt. Kanske förstår ni ingenting. Kanske låter det som att han gjorde precis det han skulle. Kanske gjorde han det också. Kanske är det bara jag som förstod allt fel på förra mötet? Ibland vet man inte vad som är ut och in men jag trodde jag skulle få ett starkare stöd i ryggen men det kändes som ett platt fall. Nu är det dock bara att ladda om och ställa tillbaka tankarna så som de alltid varit.

Just nu är jag jätte trött, skulle vila men det gick inte. Tankarna bara snurrar. På det här, på bröllopet och massor mer. Kanske är det för att jag är trött idag som känslorna dalar. Kanske beror det på något annat..

Det är bara att fortsätta tro och våga hoppas på att en dag. En dag, så kommer jag också ha en vardag med rutiner och jobb. Ha arbetskamrater att prata med, gå på firma fest och after work. Gnälla över någon jobbig chef och bli stressad över ogjorda arbetsuppgifter.. Men ibland, vissa dagar, vissa stunder så känns allt bara såå hopplöst. Så svårt. Som om det aldrig kommer att finnas en sådan vardag för mig oavsett hur mycket jag önskar och hoppas.

Fast än tänker jag inte ge mig. Än har hoppet inte lämnat mig, det dalar ibland men så är ju livet. Jag tänker tro, hoppas och innerligt be att jag en dag också finns där i arbetslivet! JAG VILL !