Varje gång någon säger att jag är stark, känner jag mig stark. Annars lunkar vardagen oftast på medans jag mest känner mig svag. Fast jag tycker nog att jag är ganska stark ibland. Hur skulle jag annars kunna sitta här och skriva helt ärligt om allting? I vanliga fall hade jag inte skrivit ett ord, jag hade bara sagt att allt var bra.
Mötet i onsdags gick jätte bra. Precis som vi ville. Det har dock inte sjunkit in i mitt huvud och kropp än allt vad som sades och bestämdes. Det finns där, jag börjar känna av det lite granna men jag tror det tar ytterligare några dagar innan jag är med på riktigt. Jag vet inte hur det känns, men jag vet att jag känner mig lugnare nu. Som att axlarna har sänkts några milimeter och jag kan börja försöka se någon ny typ av framtid. Något är på väg att hända och det känns stort. Så nu hoppas jag bara att mina känslor stämmer, men de brukar de göra . . .
Nu ska jag nog gå och väcka M, vill äta frukost......
Har förresten fått mina nya glasögon nu men jag vet inte än hur de är för jag känner mig
full när jag har dem på mig.... Men man kanske ska vänja sig som de sa. Får se.
1 kommentar:
Hoppas hoppas att allt kommer att ordna sig så att du får en dräglig tillvaro, En tillvaro som du själv kan acceptera så småningom. Allt tar tid och man är ju som alltid ivrig... Jag håller tummarna för dej min vän.....
Hmmm det där med glasögonen låter farligt....billg fylla annars *ler*
Massor av kramar
Skicka en kommentar