Då var man 24 då..

Tisdag, regning, grå och mörk. Zimba är på hund dagis och huset känns så klart helt öde och tomt. När han är hemma sprider han värme, sällskap och ljus i vårat lilla hus. Det kanske låter konstigt för en del, men han gör verkligen det. Även fast det igår var rätt tufft att gå ut med honom, lite sliten efter helgen. Det sitter nog i än.. men nu har jag en hel dag för bara mig själv. Både skönt och ensamt, så det är blandade känslor.

Läste NA imorse, om vimmelmannan som fått cancer. Var självklart tvungen att läsa lite på hennes blogg. Allt sådant som har med sorg och smärta att göra är på något nästan sjukt sätt så gripande. Men det är jag väl kanske inte ensam om att tycka heller...? Eller..? Cancer är en hemsk sjukdom och jag känner/vet många som drabbats. Gamla som unga, tillfrisknade och bortgångna. Jag tror inte man kan tänka sig in i deras situation försen man själv i så fall hamnar där. Jag tror många tänker att de kan nog förstå, men jag tror inte det. Hur skulle man kunna göra det? Nu vill jag absolut inte jämföra mina problem med att kanske brottas med att vara döende, men... Jag måste ärligt säga att jag hade nog ingen direkt förståelse för folk med större problem innan jag själv hamnade där. Jag ville nog gärna tro att jag förstod ganska mycket ändå. Alla kan ju känna medlidande, och ganska starkt sådant också. Men för mig vart det helt annorlunda. Inte så konstigt heller kanske.

När jag ändå skriver om cancer vill jag nämna en vän till mig som gick bort för några år sedan. Vi var inte de närmaste vännerna men vi umgicks i samma kompis gäng, kände samma personer och gick i paralell klassen på högstadiet. Jag har många minnen av honom, den leende pojken med guld lockar. På något vis käns det så rätt att kalla honom så. Jag tänker än på honom ofta och speciellt hans familj. Glömmer aldrig den begravningen, alla ens vänner var där. Hans familj stod och tog emot Alla som kom. Tackade dem för att de kom och hedrade honom. Tog i hand eller kramade om oss alla. Och Gud kan säga att vi var många. Det stod hans namn på kistan och jag minns precis hur det kändes, ofattbart. Han kunde ju inte ligga där, sovandes. Han är lika gammal som jag, eller ja, ett år yngre eftersom jag gått om ett år när jag var liten. Kan än idag inte förstå att han är borta, han finns här någonstans. Men jag är lite förvånad att jag än idag tänker på honom så ofta som jag gör. Jag blir glad att jag gör det, känns snällt att inte glömma. Men jag är ändå förvånad, vet inte varför.. Så alla mina tankar till dig M, hoppas du sover gott! Vi här nere på jorden glömmer Dig aldrig.

Känns konstigt att sitta och skriva om min födelsedag nu... sinnet är på en helt annan nivå. Känner mig fylld av liv men ändå denna ständiga tomhet.

Ska nog ta mig en dusch nu och se vad dagen har att erbjuda mig.

Alla världens Kramar till Er som kämpar!