det kan vända så tvärt..

Det var trevligt på festen igår och jag är glad att jag följde med en sväng.. Men..
Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Hur ska jag förklara hur det känns...? När något så djupt där inne bränns. Jag känner inte igen mig själv, ofta är jag någon annan, någon ny känns det som. Jag saknar mig själv och jag önskar hon hittar tillbaka. Det är väldigt ledsamt att sakna sig själv, det blir ofta tungt och ensamt. Men vad kan jag göra, inte så mycket känns det som. Jag försöker hålla andan uppe och tänka att allt blir bra en dag. Jag måste bara fortsätta jobba och hålla tankarna positiva. Det kommer att bli en ny framtid. Men som igår, när man är på någon fest eller tillställning med mycket folk och fest. Förr tyckte jag det var jätte roligt och intressant med nya människor, jag hittade alltid något att prata om och kände mig aldrig blyg. Nu.. ja.. helt tvärt om. Det gör sååå ont!! Jag vill inte... vart är Jag?? Jag har inget självförtroende kvar, jag måste ärligt säga att jag hade gott och väl av det sist, jag trodde på mig själv. Nu för tiden känner jag mig mest i vägen, grå och trist. Inget att bidra med och inget att sända ut. Kan lika gärna vara hemma... fast, nej. Det vill jag inte. Det är så jobbigt att jag blivit sån här, jag förstår inte varför. Fast ändå gör jag nog det någonstans, men jag vill inte. Sen att jag har svårt när det är mycket folk och liv, bara för jag får mera ont och inte hör vad folk säger eller förstår vad folk säger, gör ju inte saken bättre. Snarare 20 gånger värre. Det är som att alla pratar i en gröt och jag sitter i en dimma någonstans och försöker göra alllt för att höra vad de säger men jag hör bara en massa ord som jag inte kan koppla ihop till en enda vettig mening! VARFÖR???? suck . . . Ibland känns allt orättvist och ensamt. Men så känner jag bara en kort sekund för sen kommer skulden och intar mina känslor någon sekund längre men den byts snabbt ut mot tacksamheten. I dur och moll så känner jag mig ändå oftast tacksam, det måste finnas en mening med att jag har det så här. Jag har bara inte insett den än. Men det kommer nog... Så tänker jag i alla fall. Då känns mitt liv genast mera meningsfullt. Mitt kall här på jorden var kanske inte att jobba... jag har bara inte kommit underfund med mitt egentliga kall... men det kommer nog... hoppas jag!