Lite kvar att lära...

Just vaknat i soffan igen, känns som jag alltid bloggar då.. Visare i soffan eller?

Kom hem för någon timma sen efter en mysig eftermiddag med tjejerna. Så roligt att se dem och lilla söta killen!

Känner dock mig en smula hm.. nedstämd? Är helt slut efter dagens alla lyft och bök och stök. Rutiner fungerar bra hemma men mindre bra borta känner jag. Är jag dessutom en smula för trött redan när jag åker hemifrån blir det oftast lite väl knasigt borta ibland. Har svårt att fokusera mellan barn, vänner, mat/sov tider och allmänt.

Känner också att nu när man ska förklara eller mest förstå själv. Så förstår man inte så mycket. Allt känns bara förvirrat och jag kan till och med fundera om det verkligen är så att vi varit hemifrån idag. Då är man sjukt trött och min logik har lagt av för länge sen. Då blir tillvaron och verkligheten en smula sned och det kan bli konstiga inlägg om ditten och datten. När man själv försöker få logik i alla känslor och tankar.

Känner att jag har ett praktiskt problem att lösa med vagnen och bilen bla. Små lösningar hittar man då och då men nu har jag upptäckt ett problem och har nu lite att klura med innan vi hittat en lösning på även detta problem.

Nu är det fredags kväll och för första gången på länge har vi en lugn helg. Vilket hela familjen kommer njuta av!

We made it!

Fikat härom dagen på cafét var super mysigt! Liten var mest bara glad som vanligt och lekte för sig själv i vagnen. När det sen var matdags fick han sitta i vagnen och äta då jag inte orkar hålla honom i knät. Inte utan kuddar och dylikt när han äter från flaskan, då halv ligger han ju än.

Det var mycket folk där och ganska livat men det var varmt den dagen så vi kunde sitta ute. Vilket var betydligt lugnare! Så när vi åkte därifrån kände jag mig så där lycklig igen.. Det gick!! Vi hade liksom fixat det, liten och jag, utan att halvt däcka redan där. Roligt!

Nu har jag just snoozat i soffan, liten sover än. Dagarna blir såå mycket lättare att ta sig igenom när jag får vila! Strax ska jag gå upp och göra mig färdig. Sen ska parvel och jag åka till en vän som blev mamma för cirka en månad sen.

Där ska vi träffa henne, den nya lilla människan och sen en till tjej med hennes lite äldre son. Han är över året. Dessa två tjejer (kvinnor, damer, fruntimmer, filurer) har jag lärt känna genom Öppenvårdsteamet på sjukhuset. Vi har en tjejträff där med lite yngre tjejer som alla har någon typ av hjärnskada/kognitiva problem. Vi ses där några gånger per år, fikar och utbyter erfarenheter.

Första gången jag kom dit gick jag därifrån euforisk. Ni kan inte ana hur det var att i flera år bara ha känt sig korkad, trög och typ värdelös. För att sen en dag få träffa andra, i min ålder, som berättar exakt samma saker! Minns det än idag. Den gruppen och min underbara arbetsterapeut där hjälpte mig så otroligt mycket!

Så dessa två töser och nu deras barn. De hade inte barn när vi lärde känna varandra.. Vi kom varandra ganska nära snabbt. Vi är flera i gruppen men vi tre "hittade hem" till varann och har sen dess umgåtts även privat.

Nu när jag fick barn kan jag känna mig extra lyckligt lottad att ha dessa två. Allt är inte som hos alla andra och det är skönt att prata med någon som vet hur det är. På alla plan!

Premiär idag igen!

Liten blir snart ett halvår och idag ska vi premiär fika på ett café tillsammans med en av mina äldsta vänner. Vi har inte setts sen början av min graviditet tror jag. Så jag längtar verkligen efter en fika stund ihop!

Premiär som sagt för mig och liten att fika ute med någon. En gång har vi, bara parvel och jag, tagit en kopp respektive flaska ihop ute. Nu blir det lite mer då vi säkert kommer äta lunch!

Kanske låter det konstigt att jag ens skriver om det här? Men för mig är det en ganska stor sak att klara av. Jag ska orka lyfta i och ur barnvagn ur bilen, bära liten, kunna fokusera på både min vän och mitt barn samtidigt som vi äter/fikar mitt bland massa folk och då alltså ljud.

Blir spännande att se. Liten kommer bli hungrig under tiden och då får han nog äta i sin vagn då jag inte har min soffa och kuddar med mig att palla upp..

Nu har vi båda nyss vilat lite så snart ska vi packa in oss i bilen!

Bröllop i lördags

Har återhämtat mig från känslo bergochdalbanan förra veckan..

I lördags var vi på bröllop mellan en gammal vän från högstadiet och hennes livs kärlek! Älskar bröllop och de blir verkligen bara bättre när man själv har gift sig! Och så fina de var, så underbart det är med all kärlek!

Trodde dock det skulle gå åt skogen för mig under middagen då huvudvärken höll på att ta kål på mig. Den brukar oftast bli värre än själva värken i nacken när jag är iväg på sådana stora fester. Värken kommer oftast ikapp dagen efter.

En tablett, paus från vin glaset, en kall cola, två koppar kaffe och lite frisk luft ute i tystnaden gjorde dock susen! Så den lugnade sig väsentligt och jag kunde inta en till drink och då dansa natten lång! Såååå underbart!!

Så nu känns det ju i kroppen och jag har inte återhämtat mig än, men det var det värt!

Ligger nu och smälter lunchen i soffan och ska snart gå ut på promenad. Älskling har kommit hem från jobbet och kan nu avlasta mig och ta hand om våran son. Så jag tränade förut och nu är det bara promenaden kvar!

Känns lyxigt att ha sin man hemma på en vardag kl två.. Fast tänker man djupare på det så känns det lite tungt då jag vet anledningen till detta. Jag tänkte dock inte lägga så mycket tankar på det utan bara se det som ren lyx! Att han sen jobbar lite hemifrån emellanåt gör faktiskt ingenting!

Nu snart dags att byta om till tränings kläder så ska jag ut och power traska! Skogen och spåret eller asfalt och husen?

Känslor!

Ledsen, arg, upprörd och förtvivlad.. Allt på samma gång. Blir så arg på mig själv. Varför ska jag utsätta mig själv för samma jäkla visa om och om igen!!

Jag blir bara såå arg!! Pinsamt är var det är. Säger att man mår dåligt men inget syns. Biter ihop och kör på, så jag inte förstår det själv! Hur f-n kan man må så jäkla dåligt ena stunden, alltså tro att man ska falla ihop. För att nästa på nått magiskt sätt orka göra saker i alla fall?! Att man då sen bryter ihop när man hamnar i en ofrivillig paus mellan två aktiviteter... Hm ja det är väl då man säger att det går upp ett ljus... Eller så kan man väl säga att det är typ kroppens näst sista varningsklocka. Man har väl missat (ignorerat) de tio första och när den sista väl ljuder.. Ja då är man i det läget att man inte ens kommer upp ur sängen. Där har jag hamnat en gång och kräktes då vid varje försök att ens ta mig upp. Där vill jag aldrig någonsin hamna igen!

Det mest frustrerande av allt det hela är att jag på ett sätt förstår hur jag hamnar här. Fast på ett annat sätt inte kan förklara eller förstå varför jag då aldrig verkar lära mig att hantera situationen bättre? Så att jag INTE hamnar här igen. Frustration dubbel delux!



PS. Känns ju pinsamt uppenbart att denna dag skulle sluta i kaos när man läser det sista inlägget från igår... Varför ska jag behöva bli påmind om det genom att läsa mina egna gamla inlägg här?! Borde jag inte fattat det tidigare liksom... Ordet borde ekar i huvudet och jag önskar mitt bollplank på Öppenvårdsteamet skulle sitta här bredvid mig och förklara. Hon har alltid bra förklaringar till mitt beteende.. Kan ju vara för hon jobbar med kognitiva problem... För det är väl just exakt vad detta uppenbarligen är... Tur jag har en tid hos henne snart! Kan behövas. DS.

Hur blev det så här?!

Inget mys med grabbarna dregel och trevligt sällskap för mig. Bara Herr ovänliga Värk som klampar på mer och mer. Vad tusan liksom!

Jag klarade dagen själv, nästan i alla fall. Nu har nöd smset gått iväg där älskling åter igen får "order" om att komma hem.... Innan han kanske själv hade valt det. Hatar min kropp för det!! Så obeskrivligt mycket..

Nu är det hörselkåpor på, tabletter in, försöka söva övertrött liten utan att själv fallera helt till den grad då man ligger i en hög på golvet typ...

Inte så glatt och positivt men nu är krigs patrullen igång för att orka tills M kommer hem och tar över.

Tisdag, träningsdag

Idag skulle M komma hem tidigare för att avlasta mig men det är en kollega som slutar på jobbet idag så det blev inte så. Eller, jag sa att han så klart skulle vara med och att jag löser det på hemma fronten! Så som han ställt upp för mig vill jag ge tillbaks allt jag någonsin kan!

Ligger dock här och börjar klura på om det kommer yttra sig som en extra tuff dag imorgon då istället? När jag då varit själv tre dagar i rad. Det visar sig helt enkelt och sådana problem löser jag då.

Har nyss vaknat från en skön snooze stund. Parvel har sovit över en timme och just nu hör jag hur han börjar vakna ute i vagnen på altanen. Himmel vad ljuvligt det är när han sover länge! Då hinner min kropp återhämta sig lute mer. Fast..... Konstiga är att just idag verkar det inte vara så!?! Ligger här och har stuvat om kudden vid nacken minst tio gånger för jag får bara mer och mer ont. Så brukar det i te vara och så ska det inte vara tycker jag!! Vila ska ju för tusan minska värken inte öka!!!

Nu dags att gå upp och kanske blir det tyvärr till att ta tabletter. Rävgift som en annan uttryckte det så fint!

För att fördriva tiden lite mer så att timmarna tills M är hemma går snabbare. Ska nog jag och liten knalla iväg i rufsigt hår och slapp kläder till grannen en bit bort på en kopp! Då kan grabbarna dregel ligga på golvet och gurgla om deras värdsliga ting och vi stora få lite trevligt sällskap!

Sen ikväll blir det då, träning! Hemma.