Mötet på sjukhuset gick bra, känslan i magen under mötet och efteråt var positiv. Kvinnan vi mötte var trevlig, väldigt positiv och pratade så sjukt snabbt! Många människor har jag mött genom åren och en hel del av dem har pratat fort men denna tjej slog nog rekord, jag fick bita mig i tungan för att inte utbrista -Jisses ! vad du pratar snabbt! och fnissa själv. Kände att det kanske hade gett fel intryck om jag börjat kritisera henne..
Hur som så var hon mycket mer positiv än jag, då jag som sagt brukar vänta med de riktiga glädje ropen tills jag vet att allt är bokat och klart. Hon gav intycket att hon tyckte om mig och jag fick väldigt fin respons på min personlighet. Underligt det där egentligen, att sitta på ett möte som typ handlar om dig, din situation och vad du vill etc, sen bli "bedömd" om man liksom är social nog eller snarare har kapaciteten att föra sig på ett möte, att liksom sälja sig själv är väl lite hela grejen.. För mig kommer det naturligt (ja inte sälja mig själv då men ni fattar...) men jag förstår och vet att många andra som suttit i min sits innan mig har stora problem med just den sociala biten.
Jag tror att jag har blivit ganska luttrad efter alla år i myndigheternas värld. För om man skulle räkna alla dessa "insäljnings möten" , som jag kallar dem i min enfald. som vanliga anställningsintervjuver så har jag sen länge tappat räkningen på hur många jag gått på. Då har jag inte ens räknat de riktiga anställningsintervjuverna jag gick på innan jag blev sjukskriven för herrans massa år sen.. Alla de intervjuverna ledde mig till jobb, så det är ändå en ganska skön känsla att ha med sig. Dock kan jag ju inte leva på den meriten nu, det är ju typ i ett annat liv. F-n vad gammal jag kände mig nu...
Fortsättningen på detta är nu att ha is i magen och invänta att kvinnan hör av sig till min handledare på IRMA, förhoppningsvis nästa vecka. Kruxet var att hon för tillfället saknade en skrivbordsplats till mig. Jag behövde dator och skrivbord för detta jobb. Vad det är för typ av "jobb"/arbetsträningsuppgifter tänker jag inte gå in på nu då jag ändå inte vet om jag får platsen eller ej.. Men håll gärna tummar och tår och mer där till om ni kan!
Jag vill, av varje liten cell i min kropp, hitta en plats att få arbetsträna på nu för att sen äntligen, om drömmar slår in, kunna ansöka om sjukpenning på någon grad och i en nästan utopisk framtid få leva ett fritt liv UTAN myndigheter inblandade!
Nu - Middag!!
Och ja jisses, glömde ju säga jag chockade mig själv genom att råka hamna på ett spinning intervall pass vid lunch...... men mer om det sen när chocken lagt sig! Kram
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar