Lördags morgon

Varje gång någon säger att jag är stark, känner jag mig stark. Annars lunkar vardagen oftast på medans jag mest känner mig svag. Fast jag tycker nog att jag är ganska stark ibland. Hur skulle jag annars kunna sitta här och skriva helt ärligt om allting? I vanliga fall hade jag inte skrivit ett ord, jag hade bara sagt att allt var bra.

Mötet i onsdags gick jätte bra. Precis som vi ville. Det har dock inte sjunkit in i mitt huvud och kropp än allt vad som sades och bestämdes. Det finns där, jag börjar känna av det lite granna men jag tror det tar ytterligare några dagar innan jag är med på riktigt. Jag vet inte hur det känns, men jag vet att jag känner mig lugnare nu. Som att axlarna har sänkts några milimeter och jag kan börja försöka se någon ny typ av framtid. Något är på väg att hända och det känns stort. Så nu hoppas jag bara att mina känslor stämmer, men de brukar de göra . . .

Nu ska jag nog gå och väcka M, vill äta frukost......
Har förresten fått mina nya glasögon nu men jag vet inte än hur de är för jag känner mig
full när jag har dem på mig.... Men man kanske ska vänja sig som de sa. Får se.

Kaputt

Idag har jag jobbat 42 h skift, så känns det i min kropp.. Full fart sen kl nio imorse. Imorgon är det ett viktigt möte, min kropp är nog nervös och orolig för det. Just nu är jag för slut för att orka tänka. Ville bara skriva Hej och så. Mamma, Jag älskar Dig.

det kan vända så tvärt..

Det var trevligt på festen igår och jag är glad att jag följde med en sväng.. Men..
Var ska jag börja? Vad ska jag skriva? Hur ska jag förklara hur det känns...? När något så djupt där inne bränns. Jag känner inte igen mig själv, ofta är jag någon annan, någon ny känns det som. Jag saknar mig själv och jag önskar hon hittar tillbaka. Det är väldigt ledsamt att sakna sig själv, det blir ofta tungt och ensamt. Men vad kan jag göra, inte så mycket känns det som. Jag försöker hålla andan uppe och tänka att allt blir bra en dag. Jag måste bara fortsätta jobba och hålla tankarna positiva. Det kommer att bli en ny framtid. Men som igår, när man är på någon fest eller tillställning med mycket folk och fest. Förr tyckte jag det var jätte roligt och intressant med nya människor, jag hittade alltid något att prata om och kände mig aldrig blyg. Nu.. ja.. helt tvärt om. Det gör sååå ont!! Jag vill inte... vart är Jag?? Jag har inget självförtroende kvar, jag måste ärligt säga att jag hade gott och väl av det sist, jag trodde på mig själv. Nu för tiden känner jag mig mest i vägen, grå och trist. Inget att bidra med och inget att sända ut. Kan lika gärna vara hemma... fast, nej. Det vill jag inte. Det är så jobbigt att jag blivit sån här, jag förstår inte varför. Fast ändå gör jag nog det någonstans, men jag vill inte. Sen att jag har svårt när det är mycket folk och liv, bara för jag får mera ont och inte hör vad folk säger eller förstår vad folk säger, gör ju inte saken bättre. Snarare 20 gånger värre. Det är som att alla pratar i en gröt och jag sitter i en dimma någonstans och försöker göra alllt för att höra vad de säger men jag hör bara en massa ord som jag inte kan koppla ihop till en enda vettig mening! VARFÖR???? suck . . . Ibland känns allt orättvist och ensamt. Men så känner jag bara en kort sekund för sen kommer skulden och intar mina känslor någon sekund längre men den byts snabbt ut mot tacksamheten. I dur och moll så känner jag mig ändå oftast tacksam, det måste finnas en mening med att jag har det så här. Jag har bara inte insett den än. Men det kommer nog... Så tänker jag i alla fall. Då känns mitt liv genast mera meningsfullt. Mitt kall här på jorden var kanske inte att jobba... jag har bara inte kommit underfund med mitt egentliga kall... men det kommer nog... hoppas jag!

Andra dagen som gräsänkling!

Hej hopp!
Nu är det lördag kväll (snart) och jag sitter här och väntar på att mina naglar ska torka.. Tjejigt va? Ska iväg på 30 års fest ikväll, M´s kusin´s fru! hängde ni med? hehe... M är ju inte hemma men de är så många som vill ha med mig ändå så.. tjae, vad gör man inte? HAHA! Ne det ska bli trevligt tycker jag själv. Zimba är hos mormor och morfar... ;) jag ska sova där i natt. Mysigt med en liten sleepover. Idag var de här ute och åt tacos som lunch, mums!

Ne... nu ska jag nog fixa det sista. Naglarna får vara färdiga snart! Brr.. kallt ute ser jag.. -3.4 . . Tur man har luftvärmepump! TJOHOO!

Hej från mig så länge!

PS. Ganska skönt att vara gräsänkling ändå...! Men klart jag saknar M, han är min andra hälft och jag kunde inte sova i natt bara för det var så tomt i sängen....

Då var man gräsänkling då..

Som vanligt tyckte jag det skulle bli lite roligt att M skulle åka till Sälen med en hel drös med folk. Jag valde själv att inte följa med, kände inte att orken fanns där. Men sen som vanligt när man nu sitter här hemma själv så känns det så ofantligt toooooomt. Konstigt det där, jag kan se fram emot att han ska åka bort. Så jag kan mysa hela helgen själv, men när han väl har åkt så ångrar jag mig jämt tvärt. Då känns inte den där mysigheten så mysig längre utan mera ensamt och öde. Konstig man är!

Snön bara yr ner från himlen och det blir bara ett tjockare och tjockare lager på marken. Det är så enormt vackert här ute på vintern! Ser sagolikt ut tycker jag, och denna vinter känns inte lika mörk eftersom vi nu har en del trädgårdsbelysning! Det lyser upp i vinter mörkret. Fast snön gör en heeel del!

Var ute nån timma med Zimba förut, han älskar snön! Kastade snö bollar och lekte och han stod på huvudet och rullade runt! Många glada skratt blev det, här är sötnosen . . .

Personlig berg och dalbana

Dagen imorse känns som gårdagen igår. Jag vet varken ut eller in. Har tappat tids uppfattningen och verklighets synen. Jag har gått in i en dimma av mig själv, all min tankeverksamhet är lagd på en enda sak. Dagens möte hos arbetsspykologen. Jag var där i lite mer än två timmar. Om jag max klarar en timma av koncentration så kan ni ju förstå om jag är slut nu. Vi gick igenom 9 sidor sammanställd information om hur det har gått för mig med alla resultat och så. Det var krävande och nu känner jag mig helt avtrubbad från verkligheten. Vi har just ätit middag här hemma och om ca en timma kommer M & T på glögg mys. Jag är slut och helt borttappad men jag satte mig här för att skriva av mig lite. Alla de känslor som bubblar och puttrar där inne brukar lugna sig ett slag när jag skriver. Det blir som ett slags djupt andetag för mig, jag pustar ut och vet att jag inte kommer att glömma alla de känslor och tankar jag har just nu. Det hjälper mig även att slappna av. Fast ibland, som idag, då när jag känner en hel drös med olika känslor, är det svårt att sätta ord på vad det är jag känner exagt. Jag vet inte vad jag känner, men det värker i mig. Inte i nacken utan i själen. En rastlös värk som gör att jag vill gråta tyst varje minut men jag är för slut för att orka ens det. Och vad gör väl det om jag gråter eller inte? Verkligheten blir inte bättre för det. Ibland är det bra att gråta. Men ibland tycker jag man kan klara sig utan det också. Fast just nu, skulle jag nog vilja fälla någon enstaka tår, bara för att lätta på trycket lite grann. Men ingen tår kommer för någonstans i mig så förskjuter jag dem, tårarna. Skulle en tår komma nu vet jag också att det lätt glider över till ett helt regn av tårar och det orkar jag inte med nu. Vi ska ha besök och jag ser fram emot det med värme. Saker som man tycker om att göra är medicin för själen och det kan också väl behövas mycket sånt just nu.
Så nu ska jag gå och byta om och mysa till det lite här hemma så jag kommer i rätt stämning. För förhoppningsvis har jag laddat ur en del nu så jag kan komma tillbaka till världen ni andra lever i.

Tisdags eftermiddag

Nu har det passerat några timmar sedan jag skrev här sist. Inte bara tiden som ändrats mitt mående också. Bestämde mig för lite julklapps handling idag, åt min mat låda hos Sis i stan och sen bestämde jag mig för vilka glasögon jag nu ska beställa. Sen traskade jag på stan och spanade och köpte några klappar. Nu är jag hemma och har suttit och slappat i soffan någon timma, fick ta smärtstillande när jag kom hem. Så nu sitter jag här helt däckad, snurrig och lite smått illamående. Helt bortdomnad från verkligheten. Jag blir som i en dimma ibland när jag tar mina piller. Vissa gånger märker jag ingenting alls och andra så blir jag helt drogad. Har fortfarande ont, men vill inte ta mer tabletter för då kommer illamåendet bli mycket värre och jag kommer helt tappa kontrollen på min kropp. Dvs gå in i dörrkarmar, snubbla och inte se vad som händer på tvn. I sånna här lägen vet jag inte vad som är bäst, ha ont eller bli så drogad så jag inte fattar något? Jag känner mig en smula ledsen, jag bar inte mycket på stan.. Men jag vet att det inte spelar någon större roll om det är en eller tre påsar jag bär. Det räcker att jag bär. I sånna här fall förstår jag lite bättre varför jag är sjukskriven. Vissa dagar kan det vara svårt att förstå. Jag har alltid ont, varje dag, varje minut. Men ibland när det är en bra dag så glömmer man att man har ont, man är så van vid det. Att ha huvudvärk och nacksmärtor är inget ovanligt för mig. Vid de där bra dagarna, som tyvärr varit allt för få på sistone, så glömmer jag att jag har så stora problem. Kanske är det mitt sätt att handskas med vardagen? Att glömma så jag orkar mera? Vad vet jag...

Falukorven ligger och tinar på köksbänken, men jag vet inte hur jag ska orka skiva upp den... Hur jag ska orka laga mat? Känns mest som att jag ska skära av mig fingrarna om jag börjar skiva upp den.... får nog bli falukorv i ugn... då behöver jag inte skära lika mycket.. Kanske bara blir en nagel jag råkar skära av då... som så många gånger förr...

Jag skulle vilja skriva massor om hur det känns just nu. Men min kropp orkar inte.
Huvudvärken bara växer och växer för varje bokstav jag trycker ned...