When I rise I´ll fall even harder.
Lonley, oh so lonley. I have nobody, al by my self . . .
Hela dagen har jag kännt mig så ensam, otroligt ensam. Känns så emellanåt, när alla andra jobbar, pluggar eller är allmänt upptagna med sitt. Då kommer den känslan... Så känner väl säkert alla men jag har så många ensamma dagar. Det är ingen som märker om jag sover en hel dag eller om jag åker fram och tillbaka till Stockholm. Ingen som märker om jag är ledsen eller om jag är glad. M gör så klart det när han kommer hem från jobbet, då känns det som om livet går vidare. Men så fort han åkt till jobbet stannar allt igen. Jag tycker det är dags nu för mitt egna liv att vakna igen, det har legat i dvala så länge.
Längtar väldigt mycket till den 27 jan. Tycker det kan vara dags nu!
Men tills dess får jag se fram emot torsdagen då jag ska gå ut och äta med mina kära smärtsamma vänner! Alltid en guldkant på tillvaron.
2 kommentarer:
Känner av den där känslan att ingen vet vad man gör...När jag gick hemma på heltid blev jag helt konstig, orkade knappt ta mej ut. Men på torsdag tar vi oss ut! Hoppas K kommer också!
Massor av kramar
Tack så jättemycket för tipset, ska ta och kolla upp det där :)
Skicka en kommentar