Allmänt filosoferande

Nu har jag nyss kommit hem från M som bor långt ute på landet. De håller på att rusta undan för undan så det är alltid lika roligt att komma dit så får man se vad som har hänt. Att de nu sen ska gifta sig i sommar gör ju allting lite extra roligt. Jag är glad för deras skull. Men mest av allt försöker jag bara få in det i skallen att man inte är liten längre. De bara ploppar ut ungar här och där nu mera! Vad har hänt tänker jag, men jag inser ganska snabbt att jag inte är 20 mera. Jag är 24, det är fyra års skillnad och på dessa fyra år har det hänt en hel del. Livet har inträtt i en ny fas och jag har inte riktigt hängt med än. Alla har blivit så vuxna och stadgade. De flesta, sen har vi mina små sötnosar som bor i andra städer och pluggar. De lever ett helt annat liv. Det riktiga student livet. Jag är avundsjuk på dem men väldigt stolt över dem. Jag är avundsjuk för att det inte är jag som lever stundent liv. Men jag har accepterat att det inte kommer bli så för mig. Så nu lever jag mera sambo livet och njuter av det. Det är som två helt olika världar för mig. Så känner säkert ni också..? Om än det fortfarande svider hårt vid tanken att jag nog aldrig kommer flytta till en ny stad och plugga så känns det någonstans numera okej. Ett svalt men bestämt Okej. Mamma, jag menar inte att jag är säker på att jag ALDRIG kommer att plugga men sannolikheten för det just nu är ganska låg. För att inte säga väldigt låg. Och när jag säger plugga menar jag tre års studier vid ett universitet. Men vem vet vad som händer efter jag varit tillbaka på rehab...??

För det är dit jag ska. Den 27 jan. ska jag till Öppenvårdsteamet, Rehabiliteringsmedicinska kliniken på USÖ. Jag ska träffa en kurator och en arbetsterapeut för ett första bedömnings samtal så ska man se vad, hur och hur mycket man kan och ska göra för mig. En sak jag har sagt att jag vill veta är om jag har en förvärvad hjärnskada eller inte. Jag vill veta vad jag ska säga när folk frågar. Visst kan jag säga att jag har en whiplash, för det har jag väl...?! Jag är så förvirrad att jag ofta ifrågasätter mig själv. Har jag en skada? Sa de verkligen så..? Ja... de sa de. Men jag har inte förstått det än, det är nog därför jag inte kommer ihåg det. Ni kanske tycker jag tjatar om hjärnskada hit och hjärnskada dit, jag kan prata om det konstant i flera dygn om så önskas. Jag gör det för att försöka förstå. Jag har inte förstått någonting än. Allt är bara virr varr. Men jag vet att det är på väg åt rätt håll, det känns i hela kropp och själ. Jag ler på insidan och känner hur andetagen hjälper mig bit för bit. Det må vara extremt små bitar men dom finns.
Nu är det också så att denna dag idag är en väldigt bra dag, jag känner mig lugn och redo. Så nu svävar jag på mina små lycko moln så länge jag kan för rätt var det är så slår blixten ner igen.

Dock trycker en liten sten på, det där j***kla jobbiga med försäkringsbolaget...... Och advokaten. Det tar musten ur en tootalt. Vad jag skulle önska att jag slapp det, men det går inte att strunta i. Det handlar ju om mitt liv. SUCK!!

Just nu sitter mor och far på ett plan på väg ner till Venezuela. Nervös som tusan är jag som vanligt så fort någon kär är ute och flyger . . .