Vattengympa!

Tack alla Ni söta som skrev vem som var vem i kommentarsdjungeln! Vissa hade jag lite koll på men andra var jag helt förvirrad över. Blev väldigt glad över alla kommentarer!! Varför kan ni inte skriva oftare? Hihi.. Nej det är inget tvång men jag måste ju verkligen säga att jag blir så väldigt glad när någon skriver en tanke. Då känner jag ju att ni faktiskt lyssnar och finns där! Vet jag ju ändå men ibland säger ett ord mer än tusen bilder.. eller hur var det nu?


Idag var jag för andra gången med på vattengympan på USÖ. Det är i varmvattenbassäng som vi skumpar runt ett gäng med blåa badmössor. Vattnet brukar ligga runt 32 grader varmt så det är skönt! Men född i ett I-land som man är så skulle det gärna kunna få vara ännu varmare för mig... Bortskämd? Jag tror det.

Första gången jag var med var jag förkyld så det blev ganska lugnt då. Idag tog jag på mig en Wet West innan jag klev ner i bassängen. Det är en slags flytväst som gör att man får hjälp att flyta med kroppen i ett upprätt läge. Alltså som en kork nästan. Med den västen på kan jag sitta i vattnet med benen böjda i 90 grader vid höfterna och vid knäna. Självklart krävs det lite teknik och jobb av magmusklerna men det skulle ju absolut inte gå att sitta så utan västen i vattnet.

Hur som helst, jag kunde ta i lite mera denna gång och jag måste säga att det kändes. Det kändes väldigt bra att äntligen röra på sig lite! Som vanligt blir jag lite yr men nu har jag lärt mig när jag ska sluta och ta en paus. Så förhoppningsvis ska jag klara mig igenom alla pass utan att börja må jätte dåligt som förr. Skam den som ger sig!

Resten av dagen spenderades dock i ett töcken. Så slut jag var och är. Har snoozat två gånger idag och däckade lika djupt båda två. Känner mig fortfarande som en vaken zoombie men jag är lycklig i själen för jag har rört på fläsket! Hu jedane mej vad jag saknar att gå på spinning eller step up.. Men livet är ju inte slut än så jag har ett par år på mig att ge det ett nytt försök!


Min lilla hårt arbetande elektriker till sambo har fått känna på smärtans hemska värld själv ett par dagar nu. I söndags kved han till och kom inte upp ur sängen och jag undrade vad fasiken han höll på med. Sen ruskades hjärnan igång och jag insåg att han fått ett smärre ryggskott... Aj aj.. Blott 25 år och stel som en krokig pinne! För en gång skull fick jag hjälpa honom! Det händer inte ofta i våran värld! Jag fick hjälpa honom med strumporna, hämta medicin, koka kaffe och liknande. Jag trivdes så och det var skönt att äntligen få ge tillbaka lite. Idag var han hos kiropraktorn så nu ser mannen min i alla fall inte lika sned ut som det lutande tornet... Stackars lilla gubben!