Alltid är det något

Ja alltid är det något att fixa eller undersöka. Inte så konstigt nu med våran hus renovering men bortsett från den så är det ändå alltid något att fixa med. Det har väl alla men alla har inte en massa pappers jobb som rör ditt privata liv och hälsa. Det har jag. Alltid papper, blanketter, brev och liknande.

Känns som att livet går i 220 och jag panik springer efter mig själv för att hinna med. Jag hinner inte med. Jag känner hur svetten rinner i form av utmattning, värk och nedstämdhet. Jag hinner inte tycka att saker och ting är riktigt lika roligt som det borde vara. Jag är fumlig mest hela tiden och klämmer mig, snubblar, halkar, tappar saker och allmänt snurrar runt. Känner mig överkörd av en ångvält i blötsnö och modd. Fast ändå så går livet lika fort och jag försöker hänga med så gott jag kan. Vad har man för val? Lägga sig ner och ge upp? Aldrig! Det är ju inget alternativ för då blir livet bara jobbigare. Nu är inte allt pest och pina, inte fullt så drastiskt men det är helt enkelt alldeles för mycket för att jag ska må bra.

Det händer saker mest hela tiden och vardagen ändras från dag till dag. I torsdags var jag på ett möte där det bestämdes att jag skulle börja en kurs på måndagen. Alltså igår. Nu har jag börjat denna "kurs" eller sociala träning och varit där två dagar. Det är ett ställe jag går till och träffar 8 stycken andra människor som varit långtidssjukskrivna, två timmar om dagen. Det finns inget specifikt mål med denna träff/kurs/verksamhet utan mera en chans att försöka må bra och få rutiner. Jag har svårt att ta till mig allt och känna att det är på riktigt nu eftersom jag inte vet hur länge jag ska vara där. Allt beror fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Vilket Försäkringskassan ska ta beslut på i denna vecka. Jag vet fortfarande inte när jag får reda på resultatet och mottot "En dag i taget" lever jag hårt efter. Det är så svårt att ta det på riktigt detta när jag inte vet vad som händer.

Det är tufft att ha aktiviteter inbokade varje dag och jag har redan kännt hur stressen och ångesten knackar på dörren. Igår var ingen bra dag pga olika omständigheter och denna morgon började inget vidare heller. Jag hade ordnat hundvakt och kände mig lugn över pressen att slippa orka ut på långpromenad med hunden extra tidigt idag. Jag hade sjukgymnasten inbokat kl 11.00 och klockan 13.00 skulle jag vara på Iris Hadar. Där emellan skulle jag hinna äta lunch och helst vila för att orka lite mera. Dagen började med frukost och en dusch sedan blev det strömavbrott och jag fick häva mig ut i snön för att kolla i elskåpet på gården då det gått en fas. Vilket innebar att halva gården var utan ström.. Stressigt blev det men väl i bilen på väg till staden så ringde Försäkringskassan äntligen upp, efter ett par dagars försök till att få kontakt från min sida. Ett samtal om alla ersättningar och olika rehab.alternativ, Iris Hadar och närmaste månaderna, pågick i en halvtimma. Samtidigt fick jag släppa av hunden hos syster i stan utan att säga ett ord eftersom jag pratade i telefon samtidigt. Sen snabbt vidare till sjukgymnasten och väl där tog samtalet slut och även jag. Jag var nog slut redan innan men då drogs rullgardinen ner helt.

Tack för mig hade jag lust att säga redan innan jag gick in till sjukgymnasten. Träffen där gick bra och jag fick mycket beröm för alla mina promenader jag gör. Jag har länge gått och trott att jag är en helt förslappad person som inte har någon fysik alls men.. Efter jag visat min aktivitetsdagbok för de senaste två veckorna fick jag nästan stående ovationer från sjukgymnasten! Gud så härligt med sådan känsla av att ha varit duktigt! Jag rörde mig alldeles tillräckligt om inte mer så jag kan med gott samvete ligga i soffan de gånger jag gör det. Nu gäller det bara att försöka ta in detta och leva vidare med den vetskapen och slippa ångest om att ha missat vattengympan någon gång eller inte promenera alls en dag.


Härom dagen ringde de från St. Lukas, det är ett ställe som jobbar med terapi kontakter. Jag har väntat i flera år ( minst 1 ½ ! )på att få en psykolog/terapi kontakt. Jag ville och behövde ha det när det var som tyngst i livet. När allt rasade samman när jag fick säga upp mig från jobbet i Sälen, den sista drömmen. När jag började på smärthanteringskursen på USÖ och bitarna började falla ner. Insikterna om alla mina funktionshinder ramlade in och jag började förstå hur stora mina problem verkligen var. DÅ behövde jag hjälp. DÅ ville jag ha hjälp. Just precis då hade jag verkligen behövt någon som förstår sig på psyket och kroppens egna försvars system. Jag levde i ett virr varr av känslomässigt kaos. Det är först nu jag får hjälp. Lite sent känns det men jag ska inte tacka nej. Jag vill ge det en chans och se om det kan hjälpa mig på traven att bli ännu bättre. För fortfarande så kan sorgen och besvikelsen göra sig så stor att jag inte vill orka mera.

Imorgon har jag fått tillåtelse att vara hemma och kurera mig från Iris. Jag känner att det går ruskigt fort utför om det ska fortsätta så här med vardagen. Möten varje dag, ibland mer än ett. Jag har just lyckas pussla ihop veckan så att jag nätt och jämt orkar med möten/träffar två till tre dagar i veckan. Och endast ett möte per dag. Sen har jag fullt upp med rastning av hunden, personlig hygien och sambo liv. Plus det här med mina sov stunder på dagen. Det är ett heltidsjobb att vara sjukskriven.


Jag blir så himmelens (är det ens ett ord??) glad av era små kommentarer!! Ett ord, som kram kan lyfta upp mig från en deppig dag till en bättre sådan. När jag märker att ni finns där, att ni lyssnar (läser). Det värmer så mycket! Det räcker med att avsluta med sitt namn. Helst inte bara en bokstav för då blir det svårt för mig. Ni behöver inte skriva bostadsort för det förstår jag. Bara ditt namn, helt och rent.


Annzi - Tack! Fler bilder ska komma! Absolut! Jag har halva datorn full med renoveringsbilder...

Lena - Det värmer när du skriver! När jag vet att du läser, för då tänker jag att du kanske förstår din egna dotter lite bättre ibland också. Hon är nog lika envis som jag och håller inne en del.. Hoppas att jag kan bidra dig med något också.

Tanja - Så roligt att du skriver! Hoppas att nacken slutade bråka med dig nästa dag. Det är hemskt när det är så hemskt! Nej jag vet inte alls vad det är för operation! Berätta mera! Maila kanske?


Här bor vi idag! I lillstugan som nu är täckt med massor av snö!



Zimba och jag busar i snön!