Det som inte syns

Det som inte syns varje dag är hur hårt jag ibland får kämpa för de enklaste sakerna. Jag förstår att det måste vara väldigt svårt att stå bredvid och inte se. För hur dåligt jag än mår så syns det oftast ingenting. Det är inte ofta jag säger att jag mår dåligt, jag säger oftast att jag är väldigt trött eller sliten. Jag säger inte längre när det gör så helvetiskt ont i nacken att jag hellre vill tuppa av än vara vid medvetande.

Nackskadan har jag lärt mig leva med till stor del. Det är den jag har accepterat nästan fullt ut och äntligen lärt mig att lyssna på min kropp när den protesterar av smärta. Nackskadan kan jag hantera, jag vet för det mesta hur jag ska förhålla mig till den. Det kommer fortfarande dagar då jag önskar jag hade en egen doktor hemma som kunde svara på mina frågor om varför det ibland känns si eller så. Varför smakar det så ofta blod i munnen? Varför knäpper det i öronen? Varför ser jag suddigt? Varför gör det så ont nu? Varför vill inte huvudvärken ge sig? Många frågor ibland som jag aldrig får svar på. Det har jag lärt mig leva med. Ingen kan veta allting om min skada. Så är det bara. Det kommer också dagar som helt utan förvarning är väldigt jobbiga smärt mässigt sett. Då värken skenar i höjderna helt utan anledning tycker jag. Så är det och så kommer det att vara. Dagsformen kan jag aldrig veta i förväg.


Mina kognitiva problem är det största jag brottas med just nu. Jag tycker att livet är ganska hårt emellanåt när min hjärna inte alls orkar med vardagslivet. Jag önskar innerligt att ni alla skulle få känna på hur det är en dag. Inte för att vara elak men för att ni ska förstå. Allt det som inte syns eller hörs. Jag tycker att jag mest svamlar när jag pratar, det uppfattar inte ni. Jag tänker så det knakar när jag ska svara på en enkel fråga, det uppfattar inte ni. Jag får spränghuvudvärk när vi disskuterar något en stund, det uppfattar inte ni. Jag kämpar för att hänga med i ett samtal när vi är mer än två, det uppfattar inte ni. Alla dessa saker som händer inuti min hjärna som varken syns eller hörs. Jag önskar att mina ögonlock skulle stängas och lysa rött varje gång jag behöver processa något i hjärnbalken. Så att ni visste. Det skulle bli ofta..

Jag har jätte svårt för telefonsamtal nu för tiden. När man så ofta ställs för frågor som förväntas direkta svar. Jag har svårt att svara direkt då jag både måste lyssna på er, komma ihåg vad ni sagt, gå igenom möjligheter och ge ett svar. Jag klarar en boll i luften men inte två eller fler samtidigt.


Jag ville skriva en massa annat egentligen idag men nu hamnade jag visst i informationsträsket kändes det som.. Idag har varit en hemsk dag och jag är glad att den snart är över.


Det värsta jag vet just nu och det svåraste för min kropp att hantera är oväntade ändringar av saker och ting. Tyvärr tycker jag att det blivit en del sådana missar i hus renoveringen och det tar extremt hårt på mig. En hel dag kan bli förstörd för att en hantverkare inte dyker upp. Min hjärna klarar inte av att hantera en massa ändringar och då lägger den helt enkelt av totalt. Mer om det en annan dag! Orkar inte ens försöka berätta mer om det.


Vårat snöiga hus!