Vår längtan

I år tycker jag det är första ordentliga vintern vi har haft på länge. Det är så här en vinter ska vara enligt mig. Massor med snö och flera minus grader! Det är vinter på riktigt! Det är då man kan njuta av de kalla månaderna genom att åka skidor, pulka, promenera i solens strålar som glittrar i snön. Åka skridskor, grilla korv ute, ha snöbollskrig, bygga ljuslyktor och massa massa mera saker!

Jag har varit så glad över all snö och denna vinter, det är jag fortfarande. Men... jag börjar känna att tålamodet med att ständigt gå och vara stel och ha ökad värk, ger med sig nu. Jag orkar inte mycket mer av denna kyla nu. För denna kylan för mig är lika med ökad värk. Oavsett vad jag gör eller hur jag klär mig. Det tär på kroppen, psyket och den lilla energin som finns att hela tiden kämpa i motvind mot smärtan. Jag längtar efter att se den första tussilagon i diket när jag promenerar med Zimba.. Känna värmen som borrar sig in i min ömma kropp. Så jag längtar nu!


I huset händer det grejer! Det mesta tack vare att vi får så otroligt mycket hjälp av snälla föräldrar och inhyrda snickare! Visst förstod jag att min mor och far skulle hjälpa till lite grann, pappa kanske skulle tycka att det var lite roligt till och med tänkte jag.. Nu har det nästan varit där varenda helg sen vi började! Pappa jobbar så svetten rinner men med ett leende på läpparna. Så härligt! Utan all den hjälp vi fått och får skulle det blivit ett tungt lass att dra. Fast då vet jag också att vi inte valt att köpa kanske just detta hus och göra om så mycket. Jag längtar tills det blir dags att tapetsera, sätta in de nya trapporna och börja städa bort allt damm.

Sen min lilla insikt så har jag tagit det väldigt lugnt i huset. Jag har i princip släppt alla verktyg som kallas hammare, slägga, kofot m.m. Jag visste redan innan jag ens tog tag i dem förr att det var en väldigt dålig idé men jag var för envis och dum för att lyssna på mig själv. Nu vet jag bättre och mina verktyg ligger snällt still i det hörn jag då släppte dem i. Det är väldigt tråkigt att inte vara med och renovera lika hårt som alla andra. Att inte slita sig svettig och somna utmattad. I det här fallet får jag bita ihop och helt enkelt leva med att det känns väldigt ledsamt. I slutändan mår jag så mycket bättre ju! Jag måste bara låta kroppen vänja sig vid den tanken. Jag hatar att vara en tjej som inte kan skita ner sig, som inte kan ta i som "alla" andra. Som inte kan sätta upp en gipskiva.. Jag hatar att vara en sån tjej för det är inte jag. Inte från början men nu har livet tvingat mig till att anpassa mig efter min kropp så det är nog bäst jag lyssnar om livet ska bli roligt att leva igen!

Så här kan det se ut när jag är i huset nu mera och jobbar...