Det förbaskade systemet

Nyss hemkommen från ett möte på Iris Hadar. Känslorna bubblar och kokar av både irritation, frustration och sorgsenhet. Varför ska man alltid, alltid mötas av motgångar när det enda man vill är att komma frammåt?

Jag blir så ledsen, så arg, så trött och utmattad att jag bara vill lägga mig ner och ge upp. Jag förstår alla de människor som inte orkar kämpa mera när allt man kämpar för är i onödan. Varför ska det alltid vara så att vi som är i samhällets nedre kant får kämpa hårdare för att ta oss upp än de som tex har gott om pengar eller kontaker? Varför får vi alltid kämpa så hårt i motvind på en gångbana fylld med såpa? Varför kan ingen höra oss och se till hur det verkligen ÄR i Sverige? Varför kan det aldrig fungera något bra?

Det gör det många gånger säkert också men i mitt fall. I alla de år jag varit skadad är det med total sanning jag säger att i 8 av 10 fall har det varit motgångar istället för medgångar. Detta handlar om alla handläggningar hos de olika myndigheter som du bollas mellan som skadad eller sjuk.


Iris Hadar är ett ställe som vi långtids sjukskrivna kan få komma till som en första start. De har bred kompetens, många resurser och rätt framhållning för oss som är för dåliga för Försäkringskassans principer. Där finns inga krav, allt anpassas efter Dig och Din förmåga. Ingen stress bara möjligheter att få hjälp. Att få börja om på ditt sätt och med den energin du har att tillgå. Efter alla dessa månader, år hemma som heltidssjukskriven är detta äntligen något som verkligen skulle kunna hjälpa mig! Något som hela jag känner att jag vill göra! Jag vill verkligen detta. Det skulle kunna vara min livs chans! Precis så känns det! Det är så avgörande mellan liv och död. Att antingen bli kvar hemma i träsket att trampa ensam eller att få en stråle ljus och kanske kunna kämpa sig upp. Tillsammans med andra som vet hur det är och som kan leda en rätt utan stress och press.

Jag väntar fortfarande på beslutet om min aktivitetsersättningsansökan. Beslutet skulle tas igår har jag hört och allt hänger på vad utfallet blir. Jag vill få den godkänd för att få en trygg ekonomi, slippa stress och press av arbetförmedlingen. Slippa oron för vad som händer med mig om tre månader när arbetslivsprogramet är slut och mitt öde nästan helt ligger i famnen hos handläggaren på Arbetsförmedlingen. Han som jag träffat tre gånger och som tydligen nu ska känna till hela min sjukdomsbild. Den som har skapats igenom alla de år som passerat sedan 29 oktober 2002... Han kan för allt i världen inte veta mycket om min historia.

Jag vill inte få den godkänd för då skrivs jag ut från arbetsförmedlingen och hamnar igen hos Försäkringskassan. Det är bra för ekonomin och lugnet men det är inte så bra för framtiden ändå.. Jag är rädd att återigen falla mellan stolarna för jag inte orkar med deras krav på minst 10h/ veckan. Jag klarar ju inte det men jag VILL INTE VARA HEMMA MER!!!!!

Hör min önskan.. Ändra på reglerna! Låt mig få gå de veckorna på Iris Hadar även om jag får aktivitetsersättningen godkänd... Jag vill ju bara komma vidare i livet mot ett arbete! Krånglet är ju bara att det är olika kassor som betalar för ens vistelse i ett program och de har ju sina regler om vem som betalar vad... Kan jag inte få betala själv då? Jag tar mina sparade pengar! Mina fonder..! Ja.. allt jag vill är att få komma ut bland människor och börja om. På mina vilkor, inte försäkringskassans mall..

Kanske kan under ske men det ser mörkt ut idag.

I eftermiddag kommer M med hennes lilla lilla bebis och hennes vilda bergsget till hund! Vi ska ha lek dag för hundarna och det ska bli så mysigt att få besök av alla de tre!