Förresten..

De få men söta kommentarerna jag får här på bloggen betyder faktiskt mycket för mig. Ni som läser, (om någon nu läser...) kanske tror att det inte spelar någon roll. Detta är ju bara en blogg, en fjutt i rymden, några ord jag kladdar ner i hopp om att lite tid ska passera. Ni kanske tror att jag tycker det är coolt att skriva här, ha en egen blogg och hoppas på att bli känd som Blondinbella?

Njea.. Så är inte fallet. Inte på långa vägar. Jag skriver här på grund av två stora anledningar.

Nr. 1 - Den lilla energin jag har är jag rädd om. Väldigt rädd om! Om jag ska behöva förklara för var och en av mina vänner eller släktingar vad som händer i mitt liv. Alltså i rehabiliterings väg och liknande, så tar det så mycket kraft av mig att jag oftast inte orkar något mer sen. Jag har också väldigt svårt för att återberätta vad som är på gång eller vad som har hänt när jag sitter där med er mitt framför mig. Jag får nästan alltid blackout och när jag försöker tänka efter blir jag bara helt utmattad. Visst får jag oftast fram ett svar. Ni märker säkert ingenting på mig men på insidan kämpar jag för fullt. Det slutar ALLTID med att jag blir nedstämd för att jag inte lyckas berätta det jag vill. Jag lyckas inte få fram den känslan i berättade ord för er som jag vill. Det lyckas jag mycket mycket bättre med här på bloggen.


Nr. 2 - Det här är min terapi. Flummigt, skumt, mesigt och sant. Jag har alltid gillat att skriva. Har sen en kort tid efter olyckan skrivit i en bok. Den boken är min dyrgrip, min livräddare och vän. Det var den boken jag höll mig fast vid när livet var som svårast de första åren efter olyckan. När ingen visste eller förstod. När jag grät ensam på mitt rum. När jag höll masken varenda gång jag var bland folk. När jag kämpade ensam varje minut. I den boken har jag skrivit av mig i de svåraste stunderna. Den boken har gett mig ork att fortsätta. Så är det faktiskt. Mitt första steg att börja vara ärlig om all denna härva var under smärthanteringskursen på rehab på USÖ. De 8 veckorna var början och där fick jag ta med mig min bok en dag. I uppdrag av psykologen. Alla hade vi mörka historier att dela med oss på psykolog träffarna. Vi alla satt runt bordet, i olika ergonomiska stolar, berättade våra djupaste hemligheter och grät tillsammans. Som i en film! Där kom boken fram, det var riktigt tufft men de andra och deras förståelse gav mig mod. Nu är det bloggen som är min vädringskanal. Här skriver jag av mig och samtidigt övar jag på att vara ärlig mot er som står mig närmast. Egentligen mot alla men det är nog inte så många som läser det här! Haha.. Så det kanske för er uppfattas som meningslöst flummeri men för mig är det faktiskt en väldigt bra grej.



Så ni söta små filurer som lämnar någon kommentar ibland, jag blir väldigt glad! men jag måste säga att jag skulle bli ännu gladare om jag alltid förstod vilka ni var! Någon eller några lämnar ibland bara en bokstav som avslutning och i några fall har jag slitit mitt hår för att komma på vem det är utan resultat. Det är givetvis inget tvång! Men om ni vill att jag ska förstå vem ni är så räcker det inte alltid med bara en bokstav.. Bara så ni vet =)