Trött, sliten, förvirrad men ändå hoppfull

Så nu är det äntligen fredag, det innebär att veckan lider mot sitt slut. Jag har haft en vecka fylld av många saker, roliga och jobbiga. Jag har känt ångesten där inne i bröstet varje dag, ångesten över att jag vet att så fort jag får tid att slappna av kommer jag dåsa ihop till en rutten säck potatis. Hård på utsidan men ack så mjuk och sprucken på insidan. Ibland blir det sånna här veckor. Hur jag än planerar och fixar, för ibland så kommer det saker utifrån som inte går att ändra på. Då spelar det ingen roll hur noga jag har planerat dagarnas aktiviteter i min kalender. Det är när sådana veckor kommer som jag absolut inte ens finner någon ork till att ringa eller sms´a mina vänner. Det är inte att jag inte vill. Den enda anledningen är att jag inte orkar. Det här är en skada som har gjort mig sådan, det är inte ett val jag gjort själv. Jag hoppas innerligt att ni kan förstå. Så många tårar jag fällt över att jag inte orkar. Att ständigt känna press och stress. Att ständigt känna sig som en dålig vän för att jag inte orkar. Men jag får inte stressa! Jag får inte det! Jag klarar inte det! Om jag har en ledig förmiddag i en vecka som är fylld till max, ja då orkar jag inte ens ringa och säga hej. Så lite kraft har jag. Citerat ur mitt häfte; " När tröttheten når en kritisk nivå sänks förmågan att fungera i vardagliga situationer och stressen ökar. " Tröttheten är ständigt under den kritiska nivån en vecka som denna. Jag känner att jag inte orkar tänka, jag inte orkar prata, jag inte orkar lyssna. Det räcker med att hålla mig stående och vaken. Ska citera mera från mitt häfte en annan dag, det står så mycket bra om hjärnskador och just denna trötthet. Som inte är som "eran" vanliga trötthet när ni däckar i soffan efter jobbet, detta är något helt annat. Tyvärr.

Imorgon är det bröllop!! Kan inte förstå att min vän ska gifta sig! Herregud det går bara inte in! Ska bli så roligt att se henne bgå ner för altaret men jag kan inte ens föreställa mig det! Nu är jag dock redo att stupa i säng. Har varit på svärmors födelsedags grill fest. De andra är kvar än men jag gick ensam in.. Zimba ligger här vid mina fötter. Skönt att slippa känna sig så ensam. Alla andra är ute och umgås och här sitter jag och lyssnar på när de skjuter lerduvor... Något som jag mer än gärna också skulle vilja göra................ God natt mina vänner!