Sommaren går alltid så fort! Nu är det redan första juli och jag förstår inte vart hela juni tagit vägen. Det var ju nyss jag var ute på kyliga morgon promenader med Zimba. Då jag gick där och huttrade i vantar, långkalsonger, mössa och undrade när sommaren äntligen skulle vara här. Nu är den här och jag känner mig nyvaken, så fort tiden går. Stressad känner jag mig också. Allt går så fort, dagarna går så otroligt fort. Jag hinner inte ens med att vila tycker jag.

Var på sista mötet på Öppenvårdsteamet idag för sommaren. Så till hösten är det dags igen. Längtar faktiskt, fast dock betyder det att det där är höst. Igen. Gud vad tiden går! Känner mig så stressad bara för att det känns som om jag står på samma ställe och trampar hela tiden. inte riktigt men nästan. Det händer väldigt mycket inom mig, vilken resa man kan få vara med om. När man drabbas av något oförutsett, något tragiskt, eller något annat stort så inser man att livet är så mycket mer än allt det man trott tidigare. Det är en klysha men den är så otroligt sann. Jag önskar egentligen alla den insikten, men ändå inte. För, för att få den insikten måste man nog vara med om en hel del svårigheter. Vilket jag inte önskar människor.

Bröllopet var ju i helgen, så otroligt fina de var! Kan fortfarande inte förstå att min vän M nu är gift. Sen att de nu också väntar barn är också en svår sak att förstå. Det är det här med tiden igen. Allt går ju så fort så man hinner inte med att förstå att det redan är dags för sådant. Jag kände i kyrkan när de kom in, gåendes längs altaret, att det där kan inte vara min vän. Det gick inte in! Hur hårt jag än försökte förstå så gick det inte. Det var ett vackert bröllop, det är nog alla bröllop.. Skriver mera om det i ett senare inlägg. Hur det gick med mina strategier och så under veckans alla stunder.

Idag har jag även varit hos mor, ätit lunch med mommo som också kom förbi. Så jag saknat henne kände jag! Mamma och jag ordnade med en del papper som advokaten och Länsförsäkringar ska ha. Jag vet inte hur jag ska kunna tacka er, mamma och pappa. För alla stunder ni hjälpt mig. Det är inte ett litet lass jag slänger på er.. Jag skulle aldrig klara mig utan er. Ni är så underbara, även fast jag ibland blir arg och sur. Det är oftast när jag är trött, slut och helt väck i knoppen. Då är det liksom bara stopp! Det går inte in något mera alls. Det är inte första gången jag/vi skriver brev, sammanställer datum och journaler. Fixar och donar. I flera års tid har vi hållt på och än ser vi inget slut. Det är denna eviga kamp som helt kan ta knäcken på mig ibland. Och säkerligen mina föräldrar. När jag skriver något brev, eller läser något utlåtande eller får ett nytt brev från försäkringsbolaget. Det är då det blir så uppenbart. Det är då det skär så djupt in i en. Allting är så overkligt fortfarande. Kan inte förstå att det är mig allting handlar om. Nackskador och hjärnskador. Så overkligt men ändå så sant. Undra när det sjunker in i min lilla själ. I tanken kan jag ibland förstå det och nackskadan kan jag ibland med tanken acceptera. Men i magen, i kroppen, i själen där är det långt kvar än.

Nu ska jag sluta skriva för ikväll kommer min vän H hit. Hon är hemma på sommarlov nu. Ska bli så skönt att bara kunna ses så här. En kväll, eller någon dag. Bada kanske, eller kolla på film. Gå på stan eller på bio. Ja något, lite enklare än att åka alla milen dit och sen bo över någon natt. Det har sin charm det också men det här passar mig så mycket bättre just nu i livet.