Nu har det gått mer än en vecka sedan M åkte. Små ironiskt har jag knappt saknat honom. Har haft så fullt upp med att bara göra det jag just för stunden haft lust med. Njutit av livet i stillhet. Låter kanske väldigt konstigt, som att jag inte skulle kunna njuta när han är hemma. Men nej, till viss del är det så. Eller har varit så. Den här perioden behövde jag, för att inse att jag faktiskt klarar saker själv. Nog för att det är väldigt tufft att ta hand om Zimba helt själv, handla helt själv, laga mat helt själv, städa och allt där till helt själv. Vet att många som bor ensamma gör allt detta själva jämt. Ni kanske inte förstår hur det kan vara jobbigt för mig, men så är fallet. Det är där min skada kommer in, Igen. När man är två, och speciellt när den andre är denna underbara M, som gör allt och mer där till för mig, så blir det mycket enklare att driva ett hushåll. När jag plötsligt är själv, ja då inser jag med skräck hur dålig jag är. Det är hemskt. Upptäckte det när jag flyttade hemifrån efter olyckan, ett antal ÅR efter olyckan. Då plötsligt skulle jag städa hela lägenheten, handla, laga mat och tvätta allt själv. När jag bodde hemma hjälpte jag till en del men ändå så var det ju mor och far som drog det tyngsta lasset. Så jag var ju skonad. Det blev ett hemskt uppvaknande, jag blev faktiskt förvånad att det var så jobbigt. Lite liknande känsla får jag nu med.
En väldigt rolig sak och en bra knuff i rätt riktning för mitt kvävda självförtroende, var när jag oljade in köksbordet. En sådan enkel sak, i princip alla borde klara av det. (Kanske ej de som har något funktionshinder, men för övrigt). Förr tyckte jag att jag var rätt händig och klarade en del men de senaste åren när jag dalade neråt så dalade ju även något annat iväg. Nu blev jag sugen på att testa att olja köksbordet, för nu var ingen hemma som kunde se om jag misslyckades. Eller hur fumlig jag blev. Eller något annat fånigt jag inte kunde komma på. Det var en slags noja, jag hade ju misslyckats med allt jag försökt tidigare så varför skulle jag lyckas med köksbordet? Så tänkte jag. På rehab har vi pratat om det där, att jag inte tror jag kan saker längre. De är inte så underligt att jag inte tror på mig själv längre när jag i flera år kämpat och försökt mig på väldigt många saker men alltid misslyckades jag. Då rasade mitt självförtroende. Men nu, när jag är lite mera på rätt väg, och får den hjälpen jag behöver och inte längre behöver misslyckas. Ja då kan jag försöka ge mig på små saker och när jag klarar dem så inser jag sakta sakta att jag kanske faktiskt är duktig också. Att JAG kan. Så för mig, även om det tog hela dagen att fixa köksbordet, då jag doserade och vilade! , så är det ett jätte projekt och jag är väldigt stolt att jag klarade det!
Nu ska jag gå och värma en av mina bullar jag bakat, sen blir det nog sängen så småningom. En annan rolig sak var att idag på dagen hade jag besök av P och hennes hund plus några till hundar. Jag bjöd på saft och mina hembakta bullar. Det roliga var att idag när jag åt min bulle så upptäckte jag att den var ju väldigt god! Riktigt sån bulle som jag gillar! Jag hade för mig att den inte alls var god... Jag insåg, lite komiskt, att jag måste ha varit bra slut när vi hade bjudit över grannarna på premiär fika när bullarna var nya. Jag har inget minne av den fikan alls... Ännu mindre minns jag bullarna.. Så det blev en glad överraskning idag när jag åt en!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar