Insikten föll som en bomb

Ibland är man bara för lik ett riktigt skol exemplar av en människa med förvärvad hjärnskada. Så skrämmande sant. Jag har skrivit om min Bibel, ni vet det där omtalade häftet. Som verkligen är en Bibel för mig. Det står så många sanningar i den, ned skrivet med ord jag inte själv hade kunnat komma på i dagsläget. Så kloka och visa människor som fått ner deras tankar och känslor i ord. Trots dettta virr varr i hjärnan. Det står i häftet om olika symptom och varnings klockor som kroppen börjar signalera med när det har gått för långt. Då när man för länge sedan skulle ha backat och sagt; Nej tack, jag måste hem och vila. Då när de signalerna kommer är man oftast för slut för att inse dem själv. Dom är högljudda och många men ändå så kopplar inte hjärnan ihop dem. Det är pga hjärnskadan. Kroppen kan varna dig att du är slut och borde vila, men hjärnan kan inte koppla ihop att det verkligen är så. Det är stopp på vägen, cellerna kan inte riktigt kommunicera som de ska. Och när det är rusningstrafik, ja vem kommer fram då genom alla köande bilar? Ingen. Igår var en sådan dag. En katastrofal dag med enorma varnings signaler och skrikande sirener så man blir döv. Ändå så förstod jag inte det. Försen sent igår kväll.

Jag vaknade någorlunda, har inte sovit så bra på sistone. Dels säkert för M är borta och garanterat för min nacke varit hemsk de senaste veckorna. Tänkte gå på stan igår, gjorde mig iordning. Riktigt ordentligt för en gångs skull. Sen kom första varningen, jag blev osäker på vad jag ville med dagen egentligen. Kunde inte riktigt komma på hur jag skulle planera in allt. Fortsatte att greja hemma i alla fall. Pysslade med allt möjligt. Pratade med en vän också, hon kanske skulle med på stan. Eller så skulle vi ta en fika. Eller så skulle jag plötsligt inte alls gå på stan utan dammsuga och städa bilen. Eller kanske tvätta den. Eller skulle jag skita i allt, slita av mig kläderna och dra på mig några icke vackra "hemma" shorts och t-shirt och blaska av mig allt smink och bara ligga i sängen och tycka synd om mig själv? Beslutsångesten kom som en åsksmäll i solsken. Bara så där. Jag försod inte varför och blev arg på mig själv. Jävla idiot att vara komplicerad. Timmen eller timmarna hemma är ett suddigt minne. Jag var fumlig, lyckades slå mig själv ett antal gånger så fort jag gjorde något. Dammsög bilen gjorde jag men under ilska för jag bara slog i huvudet överallt, klämde handen där och vrickade foten på nästa ställe. Ja, redan då skrek min kropp ut varnings signaler men jag fattade helt enkelt inte. Det är det underligaste av allt. Att det kan vara så uppenbart men ändå så förstår jag inte det själv. Jag sket i att gå på stan och åkte hem till en vän för att fika. Tänkte att måtte det i alla fall muntra upp mig! Vänner brukar jag inte vara sur med. (eller...?) På vägen höll jag på att hamna i diket minst fem gånger. Ändå förstod jag inte, blev bara ännu mer ledsen och arg. Fika stunden var mysig men jag kände att jag bara svamlade och visste varken ut eller in. Kunde inte heller sitta still. En enorm stress härjade runt som en vild eld inom mig. Hallåå.. borde jag inte förstått något nu? Nej..! Efter fika stunden åkte jag hem till mor och far, tänkte sova där. De skulle bort på kvällen, vilken tur tänkte jag. Jag var så vrång så jag ville inte att någon skulle vara i samma hus som mig. Sa till mamma att om jag väste åt henne så var det inte pga henne utan endast på grund av Mig. Bäst att förvarna tänkte jag. Hon hade köpt en färdig taco paj till mig. Gud, färdig att stor gråta var jag då. Åå himmel jag slipper koka pasta vatten..! Vilken lättnad det var, varför förstod jag inte heller. Värmde pajen och smällde i handen i micron, höll på att välta ut vatten glaset och när jag satt mig och åt fick jag resa mig x antal gånger för jag glömt diverse saker. Pricken över i´et var när jag spillde mat på mig själv så jag fick byta kläder och slänga in mina linnebyxor i tvättmaskinen. Då ville jag inte vara med mera. Då ville jag bara resa mig upp, springa i från staden och springa tills jag svävade iväg långt långt borta någon annanstans. Tog några djupa andetag och bytte kläder, slängde igång tvättmaskinen. Ringde M för jourhavande medmänniska. Inget svar. Andades ut och försökte äta maten så sakta som möjligt. Med varje andetag så blev jag lite lugnare, lite mera medveten om verkligheten. När mor och far gått gick jag och Zimba ut på en promenad. Jag var slut men han var ännu mera uttråkad. Jag bestämde mig för att ge våran hund en riktig kvällspromenad, det var han värd. Jag var ute i nästan en timme och det var då, mitt under promenaden bland stadsbor och änder, jag insåg allt.

Herregud jag var ju precis som det står i häftet, under rubriken Varningssignaler.
Jag stod med händerna vridna i sidan och viste inte vart jag skulle ta vägen eller vad jag skulle göra. Handfallen till max. Därav beslutsångesten. Oförmågan till att fatta beslut eller tänka. Jag kunde knappt bestämma om jag ville ha kaffe eller te hos kompisen. Och mycket mycket mer!!

Efter den insikten var det bara att försöka så gott det gick att varva ner. Att slappna av. Att bara vara. Jag kollade på film och åt vindruvor. Tur nog var filmen bra. Film är väldigt bra på det viset att man flyr verkligheten, man glömmer sig själv för en stund. Och det var precis det min kropp behövde. Glömma bort mig själv helt.