Ett liv har många kapitel, jag har redan passerat några stycken av mina, vissa tuffare än andra. I många år har jag trott att nu är det äntligen på väg, för cirka ett år sen trodde jag att nu händer det på riktigt.. Jag kanske kan få ett jobb. Sen kom myndigheters regler och allt gick i stöpet. Igen. Nu x antal månader senare är karusellen lika snurrig. Här är mitt försök att få andas ut lite och en chans för er runt omkring att kanske förstå lite mer..
söndag 26 juli 2009
ÄNTLIGEN!
Efter alla år som skadad ska jag idag Äntligen få träffa en tjej, i min egen ålder, som är nackskadad hon med. Förstår ni? Någon som känner liiite som jag. Som vet hur det känns. Som vet hur det inte syns. Som vet hur jag menar när jag säger något. Som finns där som en stödjande hand när man tappar fattningen själv. Någon som vet hur det är. Någon man kan skicka ett sms till när man vet att ingen annan skulle förstå. Henne ska jag träffa idag. IDAG! Efter alla år som skadad är det först nu jag äntligen får träffa någon i min egna ålder. Alla andra jag träffat har varit så mycket äldre än mig, runt 40-50 oftast. Visst är det bra att träffa dem med, absolut, men finns så mycket mera att likna sig med och jämföra när man är i samma ålder. T är dock rätt nyskadad. Det var i Oktober förra året som hon blev påkörd bakifrån och pga det fick hon en svår whiplashskada och en höger arm som är helt ur funktion. Med att skriva, dock rätt nyskadad, menar jag bara att hon kanske inte hunnit inse lika många saker som jag. Konstigt vore det annars. Allt kan man inte ta in och förstå på mindre än ett år men hon är klok och vis och har tack vare det kommit ganska långt redan. Hoppas vi kan hjälpa varandra på vägen!
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar