Vilken dag..

Vilken dag det har varit, från att ha gått upp vid 08.00 och kännt sig ganska nöjd att jag bara hade ett möte idag och kanske ett besök på sjukan hos en vän/granne så måste jag säga att dagen blev inte direkt vad jag tänkt mig. Även fast den inte alls är slut än.



Jag kom på sak efter sak jag skulle fixa och dona med så sen har tiden bara eller nej, orken bara runnit ut. Bakade ett bröd imorse, mums! Ett väldigt lätt bröd, inget att knåda eller så! Bara röra ihop, dock är ju det lite krävande så.. Sen gjorde jag en frukt gröt till frukost, testade något nytt, men det var inget för mig tror jag... Sen tänkte jag fixa lite med en bidrags ansökan som jag fått av min mor. Igår sa jag att jag inte orkade med det för den ska vara inne senast den 15 feb. Vilket är väääldigt tajt. Men imorse när jag vaknade kände jag att jag inte kunde låta bli, tanken av att KAAAANSKE långt där borta i slutänden av allt pappers jobb kunna få ta sig till värmen gjorde att jag kände mig tvungen att ordna med det. Då blev jag ju tvungen att ringa Skatteverket också, och maila en viss person som kunde skriva ut ett intyg åt mig och så vidare.... Sen var jag även i syfte av en annan sak tvungen att boka ett möte med min läkare. Så ja... det var väl bara lite av det jag plötsligt fick för mig. Nu är jag slut. och skakis, fast det har jag varit hela dagen....... Så M får komma hem och hämta mig för jag ska vara på Öppenvårdsteamet på USÖ om en liten stund och jag vore en trafikfara för mig själv och andra om jag satte mig i bilen... Som så många andra gånger förr dock..... men idag ville jag inte. Vilket jag borde lära mig att jag inte ska köra de andra gångerna heller, men vad ska man göra när man bor på landet utan tillgång till buss? Ja... jag vill flytta... men det är inte så lätt....Suck..

Ja ja... nu ska jag sluta. Är dum som skriver ändå för mitt huvud har redan lagt av och det är jobbigt att tänka... Nu kommer M så måste iaf sluta..

* * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * * *

Hemma från mötet . . . .
Vart ska jag börja? Vad ska jag skriva? JAG ÄR SÅ FRUSTRERAD!!! Tacka gudarna för er som är friska och hela, jag önskar INGEN i min närhet detta som man får gå igenom i Vård Sverige.
Många har säkert mycket positivt att säga om vården, och det har jag till viss del också. Det är klart. Men för det mesta så blir man bara så grymt frustrerad, arg, ledsen, förbannad, irriterad och grymt jävla negativ! Finns inga ord för allt. Det är inte alltid personerna i sig man möter som kan slänga sig i väggen, utan det är dem som sitter högre upp på pallen och bestämmer. De som uppenbarligen INTE kan ha varit sjuka på riktigt eller blivit skadade. DE HAR INGEN ANING OM VILKET HELVETE många går igenom. Visst jag skriver här nu med stora bokstäver och arga ord, men jag känner mig som ett åsk väder som sluter upp med världens alla oväder.

På Öppenvårdsteamet ska de ta hand om sådana som fått hjärnskador i olika nivåer av olika anledningar. Jag är kanske en av dem, jag har ingen aning längre. Ena dagen säger de en sak andra en annan känns det som. Inom vårdens olika enheter har de ingen koll på varandra, det är upp till den sjuke att ha koll och lotsa dem rätt. Ska det vara så???? Det känns som att allting hänger på mig att ordna, tjata, klaga för att få den hjälp man behöver. Ska det vara så?! NEJ!
Den gamla klyschan hos ooss "Sjuka/skadade" ; Man måste vara frisk för att orka vara sjuk. Stämmer så in i norden! Någon som känner igen det?

Vill skriva allt vad som sades idag och varför jag är så frustrerad nu, men jag MINNS JU INTE!! I min hjärna är det bara virrvarr, kaos, jag är så slut. Kan man få en hjärtinfarkt som 24 åring?

Lär dig dosera och använd rätt strategier för minne så kommer det bli bra. Är det så enkelt? Nee... Jag skäms för att säga att jag behöver en psykolog, men det har jag experter bakom som fastslår. Det har jag och dem, vissa i alla fall, vetat i över ett år. Men inte skrevs det någon remiss då, när jag gått smärtkursen och den psykologen uppmärksammade en hel del. Samma jag själv. Jag bad om det då, men nej, de skulle invänta lite svar från någon annan del av vården. Sen samma visa igen och Igen och IGEN. Det är ca ett års väntetid till psykiatriska på USÖ, det vet jag. Det har de sagt. Nu har ett år gått sen man nämde psykologkontakt för första gången ordentligt, om de hade skickat en remiss då, som jag bad om. Hade det nog sett annorlunda ut nu. Men nej, smärtkursen tog slut och jag skulle ut och arbetspröva Precis när man börjat inse vilka enorma problem man hade. En nack skada började folk prata om. Hallå? VAD sa Ni? Ett år, ett helt år ensam på rangliga ben, endast med min familj och sambo som vänliga själar i kylan att stödja och värma sig mot. Stackars min familj... Jag älskar er för ni tar hand om mig. Nu i dagarna ska äntligen min läkare skicka en remiss till psykiatrin, men ja.... det var ju ett års väntetid ja.... Om inte psyk anser att jag är ett akut fall, vilket jag inte tror eftersom jag inte är självmordsbenägen eller har en psykisk sjukdom. Tacka vet jag svensk sjukvård....
Man förstår varför politikerna måste tjäna sådana enorma summor, det är för de ska slippa stå i kö överallt.... Gräddfilen kallas den nog.

Nu vet jag att jag verkar fly förbannad, galen och totalt gett upp hoppet. Ja, kanske för dagen, för kvällen... Men jag kommer igen. Det har jag gjort förr. Jag var bara tvungen att få ur mig lite av allt elände....


* * * * * * * * * * * * * *

Angående mitt förra inlägg om drömmar....
Jag menade inte att jag har slängt alla mina drömmar. Men innan jag blev skadad eller strax efter också så hade jag drömmar om att åka till USA och jobba som au pair, göra lumpen, jobba i Norge för att tjäna pengar och resa. Det är saker jag inte kan göra, pga min skada. De drömmarna måste jag glömma, jag måste slänga dem. Det är det som är så svårt att göra. För det är ju just det, Drömmar. Jag drömmer om att göra det. Och man ska ha drömmar, men jag måste glömma dem för det gör bara ont. Jag måste hitta nya drömmar.... men det har jag inte gjort än för jag kommer inte in i drömmarnas värld än. Jag måste låta min kropp hitta sig själv först, sen kan jag börja drömma igen. Förstår ni mina vänner?