Idag bestämde jag mig för att ha en hemma dag. Inte röra bilen ur garaget! Nix!
Jag har dock väldigt svårt för att hålla mig lugn, vila och bara vara. Blir så rastlös fort! Idag gick det dock rätt bra tycker jag, lyckades i alla fall hålla mig hemma hela (nästan) dagen. Undantaget var när jag nu på kvällen åkte och hämtade hem lilla vovven från mina föräldrar. Han har huserat där över dagen.
Så efter en mys frukost i soffan med tvn på, den brukar oftast vara avstängd dagtid här.. Så klurade jag på vad jag skulle göra idag, hemma. Tjae.. jag varvade lite små plock med att bädda rent i sängen och tvätta de smutsiga lakanen samt att plocka upp alla bebis kläder i en trådback. Oj vad kläder vi har redan!! Massor!! Tack alla ni som lånat ut, gett bort eller köpt något nytt till oss redan! Vi behöver INTE fler bebis kläder i storlek 50- 56 kan jag säga....
Kändes mysigt att plocka upp alla kläder nu. De har legat i påsar innan. Konstigt var det men mysigt, man längtar ju en del...
Å egentligen skulle jag vilja skriva mera nu. Berätta saker på ett roligare sätt också, just nu känns det mer som att jag bara punktar ner dötrist information.. Hehe.. Mår tyvärr inget vidare så jag har ingen vidare ork eller fantasi. Kroppen värker, jag mår illa och huvudet bultar. Ryggen, ja det känns som om jag bara väntar på det där ryggskottet som borde komma när som helst.. Tröttheten gör att jag inte vet ut eller in. Jag gråter lätt som en plätt över nått jag inte ens minns. Känner mig allmänt förvirrad och vet inte vad det är för dag eller om jag missat att stänga av något viktigt eller ringt något samtal eller gud vad vet jag.
Hm.. kom just på i denna stund att jag glömt tvätten i maskinen.... undra hur skrynklig den är nu..? Får avrunda här med att säga att.. ja vad då egentligen?
Jag återkommer ! =)
tisdag 31 januari 2012
fredag 27 januari 2012
Det närmar sig, ett nytt liv..
Länge sen jag var här.. Skrev något. Tankarna har ju funnits där många många gånger men inte orken. Verkligen inte alls. Sen jag blev gravid har orken rasat ytterligare några hack neråt, som för så många andra givetvis.
Nu känns det svårt att skriva, tar liksom stopp. Det var så länge sen så jag vet inte vart jag ska börja egentligen. Känns ju konstigt att bara hoppa på tåget och fortsätta på det nu när ni missat så många stationer. Kanske är det ändå så jag får göra, börja här och nu. Sen uppdatera er om det som varit emellanåt när tiden till nästa händelse är för lång.
Nu är jag i vecka 37, eller 36+4 om det ska vara exakt! TROR jag i alla fall. Min man har bättre koll på det där än jag.. Blir så förvirrad av alla sätt att räkna på. Jag tycker att jag mår bra överlag, har klarat mig från många gravid krämpor och det är jag lycklig över! Sen att jag har min skada som bråkar är ju något annat. Det har gått ganska bra fram tills nu, nu börjar det bli lite kämpigare när man är så stor och tung. Hållningen påverkas ju och det i sin tur påverkar rygg och nacke. Vilket i sin tur gör mina smärtor värre.
Att det sen var månader sen jag sov hyffsat gör ju inte saken bättre. Alla behöver vi ju sömn för att fungera men många av er kan ta igen det någon natt senare eller helt enkelt rycka upp er bara. Det kan inte jag. Så att vara utan sömn är katastrofalt. (JA det är det för många andra med!) Jag blir ju lätt utmattad och då ökar mina kognitiva problem fort samt huvudvärken skenar. Nu går jag runt och är konstant utmattad, övertrött och helt förvirrad. Vilket leder till många jobbiga situationer. Det bästa OCH det sämsta med detta är att det inte direkt syns för er som bara springer förbi. Jag är ganska duktig på att dölja mina skavanker, man blir det med åren liksom...
Så ibland önskar jag att det blinkade rött i pannan på mig när det var kaos. Då hade ni blivit brända snabbt nu kan jag säga... men samtidigt är det skönt att det inte gör det för då skulle kanske folk behandla en annorlunda och det vill jag ju inte heller.
Det är veckor sen jag slutade på arbetsträningen på Scandic Grand Hotell. Jag hann tyvärr inte vara där så länge innan min kropp bestämde sig för att inte orka mera. Jag vred och vände på beslutet länge innan jag fick tacka för mig. Det var svårt och väldigt jobbigt att säga att jag inte orkade mera. Även här syntes ju inte alla mina "besvär" så det känns lätt som att man bara är lat inför andra.
Jag kände dock att jag inte klarade av vardagen längre. Jo jag kom upp och så men jag mådde inte bra psykiskt, det blev för tungt att orka med. Jag visste inte ut eller in, fick fråga min man om de enklaste saker att tänka ut för logiken hängde inte med. Så är det än idag, jag kan ringa honom och fråga när jag måste åka hemifrån om jag ska vara en viss tid någonstans. Jag har helt enkelt inte kapaciteten i hjärnan just nu att räkna ut det själv. Jag stirrar mig bara blind på klockan och blir jätte stressad för jag inte förstår den. Då blir det lätt ett par tårar i frustration och skammen över att behöva be om hjälp med något så banalt är stor.. Min man, han den här underbara, han är den enda som får se mig så. Han är min klippa, min sten, mitt allt. Och just nu även mitt huvud!
Så nu får det räcka för stunden. Känner hur det kliar i fingrarna... det börjar lossna nu... skrivandet. Jag har så mycket att berätta för er. För jag vet att det är svårt att stå vid sidan om och verkligen förstå hur jag mår. Hur jag har det för det mesta syns det ju inte. I höst är det tio år sen olyckan och under de åren har man blivit väldigt duktig på att gömma sina besvär. En stark fasad har jag byggt upp och det är svårt att se igenom den. Därav denna blogg...
Nu känns det svårt att skriva, tar liksom stopp. Det var så länge sen så jag vet inte vart jag ska börja egentligen. Känns ju konstigt att bara hoppa på tåget och fortsätta på det nu när ni missat så många stationer. Kanske är det ändå så jag får göra, börja här och nu. Sen uppdatera er om det som varit emellanåt när tiden till nästa händelse är för lång.
Nu är jag i vecka 37, eller 36+4 om det ska vara exakt! TROR jag i alla fall. Min man har bättre koll på det där än jag.. Blir så förvirrad av alla sätt att räkna på. Jag tycker att jag mår bra överlag, har klarat mig från många gravid krämpor och det är jag lycklig över! Sen att jag har min skada som bråkar är ju något annat. Det har gått ganska bra fram tills nu, nu börjar det bli lite kämpigare när man är så stor och tung. Hållningen påverkas ju och det i sin tur påverkar rygg och nacke. Vilket i sin tur gör mina smärtor värre.
Att det sen var månader sen jag sov hyffsat gör ju inte saken bättre. Alla behöver vi ju sömn för att fungera men många av er kan ta igen det någon natt senare eller helt enkelt rycka upp er bara. Det kan inte jag. Så att vara utan sömn är katastrofalt. (JA det är det för många andra med!) Jag blir ju lätt utmattad och då ökar mina kognitiva problem fort samt huvudvärken skenar. Nu går jag runt och är konstant utmattad, övertrött och helt förvirrad. Vilket leder till många jobbiga situationer. Det bästa OCH det sämsta med detta är att det inte direkt syns för er som bara springer förbi. Jag är ganska duktig på att dölja mina skavanker, man blir det med åren liksom...
Så ibland önskar jag att det blinkade rött i pannan på mig när det var kaos. Då hade ni blivit brända snabbt nu kan jag säga... men samtidigt är det skönt att det inte gör det för då skulle kanske folk behandla en annorlunda och det vill jag ju inte heller.
Det är veckor sen jag slutade på arbetsträningen på Scandic Grand Hotell. Jag hann tyvärr inte vara där så länge innan min kropp bestämde sig för att inte orka mera. Jag vred och vände på beslutet länge innan jag fick tacka för mig. Det var svårt och väldigt jobbigt att säga att jag inte orkade mera. Även här syntes ju inte alla mina "besvär" så det känns lätt som att man bara är lat inför andra.
Jag kände dock att jag inte klarade av vardagen längre. Jo jag kom upp och så men jag mådde inte bra psykiskt, det blev för tungt att orka med. Jag visste inte ut eller in, fick fråga min man om de enklaste saker att tänka ut för logiken hängde inte med. Så är det än idag, jag kan ringa honom och fråga när jag måste åka hemifrån om jag ska vara en viss tid någonstans. Jag har helt enkelt inte kapaciteten i hjärnan just nu att räkna ut det själv. Jag stirrar mig bara blind på klockan och blir jätte stressad för jag inte förstår den. Då blir det lätt ett par tårar i frustration och skammen över att behöva be om hjälp med något så banalt är stor.. Min man, han den här underbara, han är den enda som får se mig så. Han är min klippa, min sten, mitt allt. Och just nu även mitt huvud!
Så nu får det räcka för stunden. Känner hur det kliar i fingrarna... det börjar lossna nu... skrivandet. Jag har så mycket att berätta för er. För jag vet att det är svårt att stå vid sidan om och verkligen förstå hur jag mår. Hur jag har det för det mesta syns det ju inte. I höst är det tio år sen olyckan och under de åren har man blivit väldigt duktig på att gömma sina besvär. En stark fasad har jag byggt upp och det är svårt att se igenom den. Därav denna blogg...
onsdag 12 oktober 2011
Hur blev jag så trött?
Onsdag idag.. Igår var jag andra dagen på arbetsträningen. Det gick bra men när jag kom hem var jag trött och slut.
Vilade en stund och sen gick jag en sväng med hunden. När jag kom in igen
var jag mer slut än innan och värre blev det! Vet inte alls vad som hände, hela
kroppen bara skrek av trötthet och jag hade en envis kramp i bröstet.
När jag väl fick sova somnade jag som en stock och för första gången
på länge har jag inget minne av att jag vaknade på natten.
När väckarklockan ringde imorse var jag en zoombie. Det gick Inte
att komma upp. Hela jag var totalt slut så jag fick sova en timme till.
Det tog hela förmiddagen att få i sig frukost och göra sig klar.
Så lagom till klockan ett då jag skulle på möte med fk hade jag blivit
anständig. Länge sen jag däckat så totalt utan att förstå riktigt varför.
Vet att arbetsträningen tar mycket energi men så där brukar det
inte bli. Kanske var det något annat också. Imorgon ska jag dit
igen så det ska bli spännande att se hur det går då.
Jag är fortfarande slut och känner att jag inte riktigt har koll på
läget. Så nu blir det vila och sedan när mannen min kommer hem
ska vi laga mat.
Ps. Har hört att det är något knas med kommentarerna så
är det någon som lämnat någon på sistone så är det tyvärr så att
jag inte har kunnat se dem. Testa gärna igen
Vilade en stund och sen gick jag en sväng med hunden. När jag kom in igen
var jag mer slut än innan och värre blev det! Vet inte alls vad som hände, hela
kroppen bara skrek av trötthet och jag hade en envis kramp i bröstet.
När jag väl fick sova somnade jag som en stock och för första gången
på länge har jag inget minne av att jag vaknade på natten.
När väckarklockan ringde imorse var jag en zoombie. Det gick Inte
att komma upp. Hela jag var totalt slut så jag fick sova en timme till.
Det tog hela förmiddagen att få i sig frukost och göra sig klar.
Så lagom till klockan ett då jag skulle på möte med fk hade jag blivit
anständig. Länge sen jag däckat så totalt utan att förstå riktigt varför.
Vet att arbetsträningen tar mycket energi men så där brukar det
inte bli. Kanske var det något annat också. Imorgon ska jag dit
igen så det ska bli spännande att se hur det går då.
Jag är fortfarande slut och känner att jag inte riktigt har koll på
läget. Så nu blir det vila och sedan när mannen min kommer hem
ska vi laga mat.
Ps. Har hört att det är något knas med kommentarerna så
är det någon som lämnat någon på sistone så är det tyvärr så att
jag inte har kunnat se dem. Testa gärna igen
tisdag 4 oktober 2011
Första dagen!
Idag var jag alltså på min första dag på Scandic Grand Hotell och arbetstränade. Känns helt konstigt att skriva arbetsträning, känns så seriöst och jag får nästan lite prestations ångest känner jag... Jag var ju och arbetstränade/praktiserade på Peabs kontor för x antal månader sen. Det kändes dock inte riktigt lika dant för det hade jag ordnat själv och det var inte lika många timmar eller dagar som detta.
Scandic Grand Hotell, kallas Grand, är alltså ett hotell där en av mina nära vänner jobbar. Det är tack vare honom som jag har hamnat där känner jag. Vilket jag är super tacksam för och väldigt glad! Tror att det hade tagit mycket längre tid att hitta en plats om det inte varit för honom. Så om du läser det här, eller din kära sambo.. ;) så ska du/ni veta hur tacksam jag är! Men det kommer ni få höra också.
Jag har varit med en tjej som är chef för receptionen idag. Har fått arbetskläder och stämpla in som alla andra. En fin namn skylt har jag också! Idag verkade de flesta lite stressade, eller så är de så jämt..? Men de sprang hit och dit och jag undrade hur många steg eller kalorier de förbränner på en dag..?
Alla var super trevliga och verkade glada att hälsa på lilla mig. Jag kommer inte ihåg en enda persons namn utöver min väns och min handledare..... Tur att alla har namnskyltar!!! Jag fick en rundvandring i hotellet och det var stort och jag tror inte jag kommer ihåg allt... Jag får ta en egen sightseeing igen tror jag.
Jag satt ganska länge framför en dator och fick läsa och lyssna på ett program de hade för alla nya. Det var historien om Scandic, framtiden, medarbetare, säkerhet och mycket mycket mer. Vet inte riktigt hur länge jag satt där men mellan en och två timmar skulle jag tro. Kanske inte det mest optimala men jag kände att det kanske passade bra en dag som denna då alla verkade lite upptagna. Jag skulle avsky det om personalen kände att jag var i vägen... Men sen fick jag snällt avböja när jag fick en tjock pärm med ytterligare information. Och det var ingen fara med det! Skönt!
Det ska bli spännande på torsdag och se hur det blir då. För varje dag som går kommer man ju lära känna folk och då blir man mera bekväm. Kände mig riktigt blyg idag och det är jag inte van vid. Alla är så duktiga på sina jobb och jag, ja.. man känner sig ju tyvärr ganska okunnig som varit borta från arbetslivet så länge.
Även om jag inte sa till något om tiden vid datorn idag så känns det ändå bra. Jag vet att jag kommer säga till mer så småningom, jag vill bara inte kasta mig över dem. Blir inte heller så lätt när man är helt ny och slut av att bara vara där. Då fungerar inte min hjärna som den ska och även om det är lätt att säga nej tack till vissa saker så känner jag att jag inte kan göra det. För jag kan inte förklara varför jag säger nej, och det vill jag kunna göra. Så att de ska förstå. I alla fall få en chans att försöka förstå. Jag vill att folk ska veta och inte tro att jag är lat eller väljer bort saker för jag kanske skulle tycka de var tråkiga.
När jag kom hem, efter en färd, som ärligt.. inte var bra för trafik säkerheten.. Så däckade jag i soffan. Jag stoppade i öronpropparna för att slippa höra blåsten som piskade mot rutan. Somnade efter ett tag och sov som en stock i en timme. Sen vaknade jag med samma huvudvärk som innan men också med mer nackvärk. På med kaffe pannan och sörpla i sig en kopp sen har jag efter det legat i soffan ända tills jag åkte och hämtade min man på jobbet. Nu sitter jag här och ska strax gå och lägga mig i soffan igen. Skulle kunna sova redan nu. Huvudet är lite bättre men det är inte bra.
Sen att det är storm ute gör att min nacke är vrång!
Nu ville jag inte klaga om det och att ni ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta hur det var för mig idag. Det här inlägget känns ganska trist och utan inlevelse eller känslor. Känner mig dock lite sån, orken till att känna eller tänka finns inte kvar idag. Jag bara ÄR.
Scandic Grand Hotell, kallas Grand, är alltså ett hotell där en av mina nära vänner jobbar. Det är tack vare honom som jag har hamnat där känner jag. Vilket jag är super tacksam för och väldigt glad! Tror att det hade tagit mycket längre tid att hitta en plats om det inte varit för honom. Så om du läser det här, eller din kära sambo.. ;) så ska du/ni veta hur tacksam jag är! Men det kommer ni få höra också.
Jag har varit med en tjej som är chef för receptionen idag. Har fått arbetskläder och stämpla in som alla andra. En fin namn skylt har jag också! Idag verkade de flesta lite stressade, eller så är de så jämt..? Men de sprang hit och dit och jag undrade hur många steg eller kalorier de förbränner på en dag..?
Alla var super trevliga och verkade glada att hälsa på lilla mig. Jag kommer inte ihåg en enda persons namn utöver min väns och min handledare..... Tur att alla har namnskyltar!!! Jag fick en rundvandring i hotellet och det var stort och jag tror inte jag kommer ihåg allt... Jag får ta en egen sightseeing igen tror jag.
Jag satt ganska länge framför en dator och fick läsa och lyssna på ett program de hade för alla nya. Det var historien om Scandic, framtiden, medarbetare, säkerhet och mycket mycket mer. Vet inte riktigt hur länge jag satt där men mellan en och två timmar skulle jag tro. Kanske inte det mest optimala men jag kände att det kanske passade bra en dag som denna då alla verkade lite upptagna. Jag skulle avsky det om personalen kände att jag var i vägen... Men sen fick jag snällt avböja när jag fick en tjock pärm med ytterligare information. Och det var ingen fara med det! Skönt!
Det ska bli spännande på torsdag och se hur det blir då. För varje dag som går kommer man ju lära känna folk och då blir man mera bekväm. Kände mig riktigt blyg idag och det är jag inte van vid. Alla är så duktiga på sina jobb och jag, ja.. man känner sig ju tyvärr ganska okunnig som varit borta från arbetslivet så länge.
Även om jag inte sa till något om tiden vid datorn idag så känns det ändå bra. Jag vet att jag kommer säga till mer så småningom, jag vill bara inte kasta mig över dem. Blir inte heller så lätt när man är helt ny och slut av att bara vara där. Då fungerar inte min hjärna som den ska och även om det är lätt att säga nej tack till vissa saker så känner jag att jag inte kan göra det. För jag kan inte förklara varför jag säger nej, och det vill jag kunna göra. Så att de ska förstå. I alla fall få en chans att försöka förstå. Jag vill att folk ska veta och inte tro att jag är lat eller väljer bort saker för jag kanske skulle tycka de var tråkiga.
När jag kom hem, efter en färd, som ärligt.. inte var bra för trafik säkerheten.. Så däckade jag i soffan. Jag stoppade i öronpropparna för att slippa höra blåsten som piskade mot rutan. Somnade efter ett tag och sov som en stock i en timme. Sen vaknade jag med samma huvudvärk som innan men också med mer nackvärk. På med kaffe pannan och sörpla i sig en kopp sen har jag efter det legat i soffan ända tills jag åkte och hämtade min man på jobbet. Nu sitter jag här och ska strax gå och lägga mig i soffan igen. Skulle kunna sova redan nu. Huvudet är lite bättre men det är inte bra.
Sen att det är storm ute gör att min nacke är vrång!
Nu ville jag inte klaga om det och att ni ska tycka synd om mig. Jag ville bara berätta hur det var för mig idag. Det här inlägget känns ganska trist och utan inlevelse eller känslor. Känner mig dock lite sån, orken till att känna eller tänka finns inte kvar idag. Jag bara ÄR.
måndag 3 oktober 2011
Kvällen före..
Så nu ligger jag i soffan å har nyss ätit en skål med keso, kiwi, blåbär, pinje nötter å liite honung.
Super smarrigt! Har ju tänkt blogga massor med gånger men datorn lockar
liksom inte...
Imorgon händer det något väldigt spännande!! Det är första dagen på
min arbetsträning! Klockan nio ska jag vara där och sen fram till klockan
tolv. Det är tre timmar och det kanske inte låter mycket men jag vet att
jag kommer vara helt färdig efteråt. Det ska dock bli så spännande och jag
hoppas det ska gå bra!
Sen är det ju mycket annat spännande som händer just nu och framöver...
Hela livet känns plötsligt så styrt av mig själv och inte myndigheter för
första gången på flera år. Det är underbart att känna att mitt liv äntligen
tar kliv fram åt. Jag känner mig lycklig och faktiskt en smula fri emellanåt!
För även om myndigheter kommer bråka med mig än och vara en stor del
av mitt liv så känner jag att den andra delen, Min del , äntligen också växer
och det är jag som styr över den. Det är en helt obeskrivlig känsla och jag
kan gråta mig lycklig över hur länge jag saknat den här lusten och glädjen
över hur jag lever mitt liv. Det är bara att fortsätta hoppas på att 2011,
möjligheternas år kommer bjuda på fler härliga dagar och kliv fram åt.
Nu blir det kika färdigt på ensam mamma söker för att sen se de härliga
Svenska Hollywood fruarna innan det är sov dags!
Super smarrigt! Har ju tänkt blogga massor med gånger men datorn lockar
liksom inte...
Imorgon händer det något väldigt spännande!! Det är första dagen på
min arbetsträning! Klockan nio ska jag vara där och sen fram till klockan
tolv. Det är tre timmar och det kanske inte låter mycket men jag vet att
jag kommer vara helt färdig efteråt. Det ska dock bli så spännande och jag
hoppas det ska gå bra!
Sen är det ju mycket annat spännande som händer just nu och framöver...
Hela livet känns plötsligt så styrt av mig själv och inte myndigheter för
första gången på flera år. Det är underbart att känna att mitt liv äntligen
tar kliv fram åt. Jag känner mig lycklig och faktiskt en smula fri emellanåt!
För även om myndigheter kommer bråka med mig än och vara en stor del
av mitt liv så känner jag att den andra delen, Min del , äntligen också växer
och det är jag som styr över den. Det är en helt obeskrivlig känsla och jag
kan gråta mig lycklig över hur länge jag saknat den här lusten och glädjen
över hur jag lever mitt liv. Det är bara att fortsätta hoppas på att 2011,
möjligheternas år kommer bjuda på fler härliga dagar och kliv fram åt.
Nu blir det kika färdigt på ensam mamma söker för att sen se de härliga
Svenska Hollywood fruarna innan det är sov dags!
tisdag 27 september 2011
Kan man känna alla känslor på en och samma dag?
Idag har det varit upp och ner. Dagen började inget vidare men sakta när
timmarna gick så blev det bättre och bättre. Nu ligger jag här i soffan
och skulle egentligen vila men huvudet dunkar och slår.
Många tankar och känslor. Spänningar som har släppt men resulterat
i extrem huvudvärk bl.a. Går inte att vila just nu när man är lite för slut
och uppe i varv. Snart ska jag gå hem till en vän och äta vardags middag.
Det ska bli super mysigt och välbehövligt!
Imorgon kommer mer uppdatering om vad som är på gång!
Idag har det varit upp och ner. Dagen började inget vidare men sakta när
timmarna gick så blev det bättre och bättre. Nu ligger jag här i soffan
och skulle egentligen vila men huvudet dunkar och slår.
Många tankar och känslor. Spänningar som har släppt men resulterat
i extrem huvudvärk bl.a. Går inte att vila just nu när man är lite för slut
och uppe i varv. Snart ska jag gå hem till en vän och äta vardags middag.
Det ska bli super mysigt och välbehövligt!
Imorgon kommer mer uppdatering om vad som är på gång!
tisdag 20 september 2011
Fortfarande krasslig
Nu har det gått lite mer än en vecka sedan M´s och mitt bröllop. Helt otroligt!
Sakta, sakta sjunker tanken in om att jag är gift. Att vi är gifta. Man och hustru. Hjärtat gör en volt, pirrar till och läpparna ler. Fast än har det inte sjunkit in helt och på riktigt, känns fortfarande lite som en dröm.
En dröm som varade i en hel dag. Den mest perfekta och roligaste dagen av dom alla! Det finns inget vi skulle vilja ändra på, hela dagen var underbar! Alla var glada och hade roligt! Jag och M njöt av varenda sekund och hade riktigt roligt i kyrkan och för att inte tala om festen! Allt var så himla kul att jag blir tårögd bara jag tänker på det, det är förbi nu. Dock har vi fått ett starkt minne som jag hoppas aldrig kommer blekna!
Tyvärr är jag fortfarande inte helt kry. Jag gissar att bacillerna kan vara svåra att bli av med denna gång då de passade på att komma när ens kropp var som mest utsatt. Bröllopet och tiden innan är bland det roligaste jag gjort men också bland de tuffaste. Det har krävt mycket av mig och mina nära. Jag styrde kanske det mesta med järnhand, hoppas den var snäll ändå, men hade jag inte fått göra det så. Ja då hade jag inte klarat av det. Med mina svårigheter måste man få göra på sitt sätt ibland, med sina egna strategier som gör att man klarar av det. Känner att man har huvudet med sig.
Så som kanske inte så oväntat blev jag väldigt däckad efter bröllopet. Det tog en hel dag att ens varva ner lite så jag kunde börja känna hur jag egentligen mådde. Då blev jag sjuk och helt tvär slut. Jag har bott i soffan tillsammans med hunden, som jag tyvärr inte ens orkat se på, låtit kaminen brinna och sen kika på film med en kopp te eller skål soppa i handen.
Nu har jag kommit upp från soffan men jag hamnar där emellanåt igen. Hjärtat pumpar så jag tror jag ska svimma så fort jag gör något lite för mycket. Kroppen är inte frisk än och jag har inte återhämtat mig. Börjar bli otålig nu dock... Svårt att låta bli att boka in saker. Jag måste ju vila fortfarande om jag ska bli bra snart men jag börjar klättra på väggarna också av att bara vara hemma. Ensam..!
Nu ska jag dock ta och hoppa ur mina morgon mys kläder. Hamnade i soffan vid frukosten och har slappat sen dess. Känner att morgon frisyr och tofflor inte passar klockan elva. Någon måtta får det ju ändå va även om man är lite krasslig! Jag har ju haft mina slö, sjuk, slappar dagar..
Dags att posta ansökan om förlängd aktivitetsersättning också. Jag har just fyllt i den och tack och lov så fick jag läkarintyget snabbt denna gång så snart ligger ansökan på posten!! Så hoppas vi att även denna gång jag får den godkänd!
Sakta, sakta sjunker tanken in om att jag är gift. Att vi är gifta. Man och hustru. Hjärtat gör en volt, pirrar till och läpparna ler. Fast än har det inte sjunkit in helt och på riktigt, känns fortfarande lite som en dröm.
En dröm som varade i en hel dag. Den mest perfekta och roligaste dagen av dom alla! Det finns inget vi skulle vilja ändra på, hela dagen var underbar! Alla var glada och hade roligt! Jag och M njöt av varenda sekund och hade riktigt roligt i kyrkan och för att inte tala om festen! Allt var så himla kul att jag blir tårögd bara jag tänker på det, det är förbi nu. Dock har vi fått ett starkt minne som jag hoppas aldrig kommer blekna!
Tyvärr är jag fortfarande inte helt kry. Jag gissar att bacillerna kan vara svåra att bli av med denna gång då de passade på att komma när ens kropp var som mest utsatt. Bröllopet och tiden innan är bland det roligaste jag gjort men också bland de tuffaste. Det har krävt mycket av mig och mina nära. Jag styrde kanske det mesta med järnhand, hoppas den var snäll ändå, men hade jag inte fått göra det så. Ja då hade jag inte klarat av det. Med mina svårigheter måste man få göra på sitt sätt ibland, med sina egna strategier som gör att man klarar av det. Känner att man har huvudet med sig.
Så som kanske inte så oväntat blev jag väldigt däckad efter bröllopet. Det tog en hel dag att ens varva ner lite så jag kunde börja känna hur jag egentligen mådde. Då blev jag sjuk och helt tvär slut. Jag har bott i soffan tillsammans med hunden, som jag tyvärr inte ens orkat se på, låtit kaminen brinna och sen kika på film med en kopp te eller skål soppa i handen.
Nu har jag kommit upp från soffan men jag hamnar där emellanåt igen. Hjärtat pumpar så jag tror jag ska svimma så fort jag gör något lite för mycket. Kroppen är inte frisk än och jag har inte återhämtat mig. Börjar bli otålig nu dock... Svårt att låta bli att boka in saker. Jag måste ju vila fortfarande om jag ska bli bra snart men jag börjar klättra på väggarna också av att bara vara hemma. Ensam..!
Nu ska jag dock ta och hoppa ur mina morgon mys kläder. Hamnade i soffan vid frukosten och har slappat sen dess. Känner att morgon frisyr och tofflor inte passar klockan elva. Någon måtta får det ju ändå va även om man är lite krasslig! Jag har ju haft mina slö, sjuk, slappar dagar..
Dags att posta ansökan om förlängd aktivitetsersättning också. Jag har just fyllt i den och tack och lov så fick jag läkarintyget snabbt denna gång så snart ligger ansökan på posten!! Så hoppas vi att även denna gång jag får den godkänd!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)