Det närmar sig, ett nytt liv..

Länge sen jag var här.. Skrev något. Tankarna har ju funnits där många många gånger men inte orken. Verkligen inte alls. Sen jag blev gravid har orken rasat ytterligare några hack neråt, som för så många andra givetvis.

Nu känns det svårt att skriva, tar liksom stopp. Det var så länge sen så jag vet inte vart jag ska börja egentligen. Känns ju konstigt att bara hoppa på tåget och fortsätta på det nu när ni missat så många stationer. Kanske är det ändå så jag får göra, börja här och nu. Sen uppdatera er om det som varit emellanåt när tiden till nästa händelse är för lång.

Nu är jag i vecka 37, eller 36+4 om det ska vara exakt! TROR jag i alla fall. Min man har bättre koll på det där än jag.. Blir så förvirrad av alla sätt att räkna på. Jag tycker att jag mår bra överlag, har klarat mig från många gravid krämpor och det är jag lycklig över! Sen att jag har min skada som bråkar är ju något annat. Det har gått ganska bra fram tills nu, nu börjar det bli lite kämpigare när man är så stor och tung. Hållningen påverkas ju och det i sin tur påverkar rygg och nacke. Vilket i sin tur gör mina smärtor värre.

Att det sen var månader sen jag sov hyffsat gör ju inte saken bättre. Alla behöver vi ju sömn för att fungera men många av er kan ta igen det någon natt senare eller helt enkelt rycka upp er bara. Det kan inte jag. Så att vara utan sömn är katastrofalt. (JA det är det för många andra med!) Jag blir ju lätt utmattad och då ökar mina kognitiva problem fort samt huvudvärken skenar. Nu går jag runt och är konstant utmattad, övertrött och helt förvirrad. Vilket leder till många jobbiga situationer. Det bästa OCH det sämsta med detta är att det inte direkt syns för er som bara springer förbi. Jag är ganska duktig på att dölja mina skavanker, man blir det med åren liksom...

Så ibland önskar jag att det blinkade rött i pannan på mig när det var kaos. Då hade ni blivit brända snabbt nu kan jag säga... men samtidigt är det skönt att det inte gör det för då skulle kanske folk behandla en annorlunda och det vill jag ju inte heller.


Det är veckor sen jag slutade på arbetsträningen på Scandic Grand Hotell. Jag hann tyvärr inte vara där så länge innan min kropp bestämde sig för att inte orka mera. Jag vred och vände på beslutet länge innan jag fick tacka för mig. Det var svårt och väldigt jobbigt att säga att jag inte orkade mera. Även här syntes ju inte alla mina "besvär" så det känns lätt som att man bara är lat inför andra.

Jag kände dock att jag inte klarade av vardagen längre. Jo jag kom upp och så men jag mådde inte bra psykiskt, det blev för tungt att orka med. Jag visste inte ut eller in, fick fråga min man om de enklaste saker att tänka ut för logiken hängde inte med. Så är det än idag, jag kan ringa honom och fråga när jag måste åka hemifrån om jag ska vara en viss tid någonstans. Jag har helt enkelt inte kapaciteten i hjärnan just nu att räkna ut det själv. Jag stirrar mig bara blind på klockan och blir jätte stressad för jag inte förstår den. Då blir det lätt ett par tårar i frustration och skammen över att behöva be om hjälp med något så banalt är stor.. Min man, han den här underbara, han är den enda som får se mig så. Han är min klippa, min sten, mitt allt. Och just nu även mitt huvud!

Så nu får det räcka för stunden. Känner hur det kliar i fingrarna... det börjar lossna nu... skrivandet. Jag har så mycket att berätta för er. För jag vet att det är svårt att stå vid sidan om och verkligen förstå hur jag mår. Hur jag har det för det mesta syns det ju inte. I höst är det tio år sen olyckan och under de åren har man blivit väldigt duktig på att gömma sina besvär. En stark fasad har jag byggt upp och det är svårt att se igenom den. Därav denna blogg...