Möjligheternas år

Vill inte riktigt skriva det här. Föra in det i verklighetens levande syre. Kanske dör det då? Allt det jag känner inombords, de där härliga livs bubblorna som sprudlar. Fast något hos mig säger ändå att jag vill skriva det. Vad nu det egentligen är.

2011 det är möjligheternas år för mig. 2010 var ett nödvändigt ont har jag insett så här i efterhand. För det är tack vare förra årets alla tuffa utmaningar som jag äntligen landat i nuet. Jag har äntligen landat i de insikterna jag så tröttsamt väntat på i flera år. (Känner hur detta inlägg och de senaste, på nått vis påminner om klyschor ur någon stark drama film om livets djupa hemligheter..).

Det är en sak att inse med tankarna att man är skadad och så kommer att vara. Det är en helt och fullständigt annorlunda sak att inse det med hela magen och dess batteri av känslor. Jag kan bara säga att insikterna har börjat dala ner mot maggropen den sista tiden. Det är en sån euforisk känsla så jag kan bara inte beskriva den!

Så många år jag kämpat, önskat, hoppats, envist tragglat med mig själv. Så många år jag bara velat en enda sak. Att inse. Att känna det med hela kroppen. Inte bara vetat med tankarna vad som varit rätt och fel för mig. Önskat att jag kunde känna mig tillfreds med livet så som det nu får arta sig. Inte längre straffa mig själv och trånat efter hur det kunde ha varit om inte...

Så nu helt plötsligt är jag där. Mitt i allt det jag önskat så hett! Undrat när f-n jag ska acceptera vissa saker. Hur idiotisk man får vara, men man måste nog få vara rätt idiotisk ett tag också. Vägra göra allt perfekt. Man måste liksom gå genom stormen för att uppskatta solen på riktigt och då menar jag verkligen på Riktigt.

Så nu står jag här, på andra sidan tror jag. Fortfarande på darriga ben som en nyfödd kalv. Ser mig runt med unga ögon, en smula rädda men enormt nyfikna på livet.

Dock är jag inombords livrädd att falla tillbaka, att allt detta fina bara ska vara en smakbit. Att jag ska stupa av utmattning och inte inse vad jag gjort fel.. Att hamna i de tunga spiralerna igen. Neråt.. Rädd.






Idag hade jag tänkt träna igen men kroppen känns inte helt kry än. Så jag var hemma, gick ut med hunden i solen och främst sydde gardiner... Tyger, nålar, symaskin och så jag då. Högt och lågt men nu är det nästan färdigt! Två av tre fönster i köket har nya gardiner UTAN tomtar på!! Jag kan skåla för mindre! Så nu är det dags för en trött men glad Petra att krypa ner i soffan som vilken annan livsnjutare som helst. Ha det underbart mina kära läsare!

"Vi ska sy å vi ska klippa, vi ska. . . .tralla laa..."

Har haft mössens sång ur Askungen i huvudet hela dagen. Här hemma har det varit sy verkstad från morgon till kväll. Äntligen närmar sig slutet för mina julgardiner i köket... Härligt! Min sambos faster och tillika min före detta granne har varit här i flera timmar och hjälpt mig att sy gardiner. Än är det inte helt färdigt men det är en bra bit på väg! Tusen tack för all hjälp!!

Nacken bråkar ju en del nu efter en hel dag med aktivitet. Jag kan glatt säga dock att den inte är i närheten av vad den brukade vara förr, när jag inte riktigt lyssnade på mig själv. Då jag bara körde på tills jag stupade. Idag har jag doserat mera och tagit det i den takten som kroppen förslog. Tyvärr kommer det ju ändå alltid att vara så att jag får mer ont i sådana här fall men det är en stor skillnad. På att låta kroppen slita sig utöver gränsen eller att sluta innan man hamnar för nära fallgropen.


Den här veckan har det inte blivit någon träning än. Får se hur det känns imorgon. Jag har inte känt mig kry de senaste veckorna men jag har inte heller blivit sjuk. Något är bara fel i kroppen och jag hoppas att det vänder snarast. Träna vill jag inte vänta för länge med! Så eventuellt blir det ett pass imorgon.

Nu ska jag kila vidare. Slappa lite i soffan innan jag ska hänga upp de nya gardinerna på tork!

Helt plötsligt blev jag sentimental.. eller nått..

Alltså.. hit längtar man ju lite tillbaka måste jag erkänna... Kan nästan fälla en tår över den mjuka värmen som omfamnar en när man är där. Nacken kan gråta floder över saknaden som växer sig större och större för var dag som går här hemma i kylan.

När jag var borta tog jag inte en enda smärtstillande tablett. De tabletter jag tog går att räkna på en halv hand och de var "endast" vanliga treo liknande vita små saker. Sen jag kom hem, och sen det blev detta nya år, 2011, möjligheternas år. Har jag bestämt levt med vetskapen om var jag har mina tabletter. Där de ligger tryggt i förvar i byrån eller de enstaka som jag alltid bär med mig i handväskan. Dock har jag tänkt att de ska få ligga kvar där och invänta en bättre årgång eller nått. Jag känner mig upprorisk när jag tänker att jag vägrar ta dem! Ha! Typ; Nu ska ni få era små j*vlar...!.

Fråga mig inte varför jag bestämt mig för denna avhållsamhet nu för det vet jag inte riktigt själv än. Jag bara känner att nu får det vara nog! Jag är eller nej Var, livrädd för att hamna i någon sorts piller´ism och få abstinens om jag inte tog mina tabletter. Att jag skulle fastna där och sen inte kunna lära mig leva ett liv utan dem.

Jag menar, det måste ju vara hundra gånger bättre om jag klarar av att leva livet utan att äta en massa tabletter. Än att jag ska leva ett liv med vita piller simmandes i magen hela tiden? Dock har jag aldrig ätit mycket tabletter. Kanske tack vare eller på grund av, att det tog så många år innan jag ens fick några tabletter som hjälpte mot smärtan. Då, var det en grym och omänsklig plåga men nu när jag insett att jag fortfarande lever efter de åren så ja, kanske är jag tacksam på ett visst sätt. Jag tänker att de lärde mig att härda ut så mycket, att finna ett sätt att ta mig igenom dagen trots extrem värk. Så nu, behöver jag inte tabletter lika mycket. Dock ska EN sak vara väldigt klart! Jag skulle aldrig, Aldrig någonsin, vilja gå igenom de åren igen.. ALDRIG. Då tar jag hellre ett liv med mera tabletter nu för att få slippa de åren av plågan. Tack, det är mitt val idag.

Så hur blev jag så här sentimental idag?! Ingen aning. Hade tänkt uppdatera er om denna vecka. Om helgen som varit, om förra veckans alla händelser och ja, en och annan ny insikt kanske.. men så hamnade jag här. I tabletternas land! *tänker..*

Ja.. jag hamnade nog där för att jag sitter här med mera värk än vanligt. Med en liten oro i magen att den ska öka så pass att jag väldigt väldigt gärna vill ta en tablett. Som om någon blåser cigarett rök mot någon som just slutat... Lockande.. stickande.. längtande.. Vilket sug. Jag hoppas jag lyckas leva även denna dag efter mina nya mått så kanske värken stannar där den är nu. STOPP liksom. Hit men inte längre! Jag ska inte stå och slira på gult.. jag ska stanna och slå av motorn på grönt innan det blir rött.


Ett litet PS. Tack så innerligt du kära främling som lämnat en kommentar i bloggen! Jag kom på mig själv med att le när jag satt vid köksön några timmar senare och tuggade på en macka.. Tänk vad något så litet kan göra något så stort! TACK.




20 minuter senare...Har läst mitt egna inlägg och jag känner att jag måste förtydliga hm.. två saker.

ETT: Jag kommer att ta tabletter ibland i framtiden också. När värken gör livet mindre roligt att leva, då kommer jag ta dem. Med eller utan känslor. För jag tänker inte plåga mig själv igenom livet. Men jag kommer att tänka en extra gång om jag Verkligen behöver ta den där tabletten. Det är skillnaden.


TVÅ: Jag hyser stor respekt för dem som måste leva på en oansenlig mängd tabletter varje dag. Jag känner stark respekt för dem och jag skulle aldrig tro att de bara äter de tabletterna för skojs skull. Jag menar att jag inte dömer någon annan oavsett hur mycket eller lite mediciner man äter. Livet är olika för alla!

SÅ.. nu känns det bättre!

Shit alltså!

.. Vad vardagen kom tillbaka fort och lika så tiden, den försvinner såå fort.

Jag känner fortfarande av det positiva med resan, hur utvilad jag blev. Att man sen ser snäppet fräschare ut då man har en del färg kvar piggar alltid upp!

Tråkiga är dock att jag verkligen känner av den här balansgången mellan ena sidan där man fortfarande har kontroll på dagen och sen den andra när man är totalt slutkörd. Gränsen är så hårfin och jag står ofta och lutar mig mot den utmattade sidan.

Den kommer så fort! Jag vill inte det. Jag vill orka mera en dag innan jag blir så slut. Känna att jag kan vara effektiv och flexibel utan att direkt kastas ner i utmattningsgropen för att inte komma upp mer den dagen. Gaah! Så trött jag är på att bli så förbenat sliten så fort.

Om en vecka ser ut som denna till exempel, med någon aktivitet inbokad varje dag. Ja då har jag fullt upp att hålla mig på rätt sida av balansgången. Jag klarar det om jag inte kompromissar med mig själv. Jag klarar det bara om jag verkligen sätter mig själv i första rummet och ingen annan. DET är tufft.
Är oändligt svårt att säga nej till att träffa en vän tex. Är fruktansvärt svårt att leva efter Skalmans mat och sov klocka till punkt och pricka men det är i princip så jag måste leva om jag ska orka. I alla fall just nu i livet.

Jag hoppas och tror faktiskt till hundra procent. Att om jag verkligen bara lyssnar på mig själv nu, i alla lägen. Gör saker som får mig att må bra, att känna lycka och att få lyckas. Då kommer den negativa spiralen att vända och den kommer först då. När jag gör saker på mitt sätt, att ta mig upp mot himlen istället för i avgrunden där jag varit och vänt x antal gånger.

Så även om det är frustrerande svårt att inte kompromissa med sig själv.. så lägger jag all min energi på det just nu. För, mina vänner, JAG har bestämt mig. Nu ska jag bara upp!

Så för att bevisa min fina insikt, en av dem, så ska jag nu sluta blogga. Stänga av datorn och lägga mig i soffan de sista tio minuterna innan jag ska iväg!

Sen blir det arbetsterapeuten på USÖ och efter det matlåda plus vila. Sen hälsa på en vän!

Nu har själen hunnit ikapp kroppen

Nu har jag varit hemma i Sverige sen lördags eftermiddag. Idag känner jag att även hjärnan har landat mentalt hemma. Har tagit lite tid att ställa om sig, att känna att det är vardag igen och tuffa igång tåget med alla sysslor som följer med livet här. Så nu har jag landat på alla plan.

Resan var fantastisk ur många synvinklar men det bästa av allt var pausen. Pausen från vardagens stress och utmatthet. Jag fick tid att bara tänka på mig själv, slippa alla måsten och njuta av lite ledighet. Det resulterade i sin tur till en del eftertänksamhet och några insikter. Varav en jag väntat länge på men mer om den en annan dag. Nu finns inte riktigt inspirationen att beskriva den med rätt ord.

Idag har jag och hunden varit hos veterinären. Återbesök då vi mixtrar lite med hans mediciner för allergin. Svårt att få det helt bra men än ger vi inte upp. Har inte testat allt än! Tassade även på hans bästis, golden retrivern Rambo där. Det är så härligt att se hur glada dessa små fyrbenta djur blir av att se varandra! Det är verkligen Bill och Bull, Piff och Puff eller något annat liknande par. Den glädjen är svår att ta miste på och den värmer och sprider sån lycka djupt in i benmärgen!

Det som gör det extremt bitterljuvt är vetskapen om att Rambo, den härligaste hunden jag mött. Har enorma problem med diskbråck och köldkörteln.. Han mår inget vidare alls och jag vet verkligen inte hur denna historia ska sluta. Inte hans matte heller.. Jag ber av hela mitt hjärta att han ska börja bli bättre! För vi kommer sakna honom enormt annars, min fyrbenta hårboll och jag.

På eftermiddagen blev det en spontan promenad med T och lilla söta grodan. Det var roligt att spatsera i solen med er! Härligt det är när man orkar med två saker en dag utan att för den skullen bli helt däckad sen. Livet mitt är en svår balansgång av vila och aktivitet. Lyssnar jag inte fullt ut på min kropp så får jag sota för det direkt!

Jag har blivit bättre och bättre på detta med tiden. Sedan insikten och mitt nya motto föll på plats så har det underlättat en hel del. Att sätta sig själv i första rummet oavsett (nästan!) vad har resulterat i stora skillnader på mitt mående. Vilket givetvis är underbart!! Ser man resultat blir det roligare att fortsätta.


Nu ska vi strax åka in till stan och äta mat på Manillagatan, hos mor och far. Imorgon bitti åker de till Mexico och blir bruna och fina! Så jag och Sis lagom hinner blekna tills de kommer hem... Hahaa... Hoppas de får de underbart i värmen! Vem vet, de kanske också får någon spännande insikt.. ?

Tisdag morgon

Gick upp vid åtta idag vilket är en halvtimma tidigare än jag brukar. Jag hade som mål innan jul och nyår att försöka vänja min kropp att vakna lite tidigare. Tycker att dygnet har för få timmar när man ska vila mitt på dagen också. Så att gå upp en halvtimma tidigare resulterar i att ena halvtimmans snooze stund på dagen inte märks lika mycket. Ja.. så var min grund tanke i alla fall. Plus att halva Sverige redan varit vaket flera timmar när jag går upp.. varför inte försöka matcha er jobbande människor liite mera?

Så nu sitter jag här fullt påklädd, sminkad och frukosten värmer i magen. Enda som är kvar av morgon bestyren är att borsta håret, plocka ihop handväskan och gå ut med hunden. Sen är jag redo för denna dags aktiviteter.

Som då idag bjuder på möte/träff med arbetsterapueften på Öppenvårdsteamet. Ska bli skönt att gå dit idag efter all ledighet och julstök. Vi har en del att gå igenom och staka ut.

Efter det är jag ledig ända fram tills eftermiddagen/kvällen då jag ska träffa en vän. Dock finns det givetvis saker att göra där i mellan. Så som att växla tillbaka de sista thai pengarna, köpa en ny mascara och en dop present till lille Alfred. Vad jag dock kommer att göra är väl främst att vila och äta en matlåda. Sen får vi se vad klockan blivit och hur orken känns.


Mötet igår på Neurokliniken gick bra. Hade mamma med mig som extra öron och hjärna då jag upptäckte i söndags eftermiddag att jag skulle dit. Vilket innebar att jag inte hunnit förbereda mig alls och kände mig som ett borttappat halmstrå. Det ordnade sig dock jätte bra, vilket det oftast gör. Jag ska dit en gång till och fortsätta undersökningen men det vet jag inte när det blir än. Så vi får invänta en ny kallelse i brevlådan.

I´m back!

Så var man hemma igen och två underbara veckor i värmen börjar redan kännas såå långt borta. Suck.. Varför kan det inte vara som i Ving reklamen? Att känslan sitter i länge... Det tycker jag inte den gör!

Jag och syster yster hade det underbart i Thailand! Värmen, ooh denna underbara varma värme! Gud så jag älskar den! Inte en enda dag hade jag ens i närheten av den stelhet och värk jag har här hemma under vinterhalvåret. Jag kände mig lätt som en fjäder och smidig som en katt! Här hemma i kylan blir jag fort ett bly sänke med vibrations fel.

Så Thailands semestern var så välbehövlig och så otroligt uppskattad. Bilder kommer så fort jag fått dem av syster.

Jag har vilat upp mig en hel del där nere, efter året med påfrestande husköp och renovering, plus utförsäkring. Tankarna har snurrat igång när jag var där nere. Slappandes på solstolen eller flytandes i varma havet. Ja tankarna har flödat fritt och jag har upptäckt nya insikter och funderingar. Djupa och mindre djupa.

Det var snabbt tillbaka till vardagen när jag kom hem till älsklingen och min oöppnade brev hög.

Om en timme ska jag iväg till Neurokliniken på sjukhuset här. Ska dit med största anledning av att jag behöver ytterligare intyg för att stärka mitt fall mot försäkringsbolaget. Så min sjukskrivande läkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken, smärtenheten fick innan nyår remitera mig dit. Så nu ska jag dit idag på mitt första möte, vilket kom snabbare än jag räknat med. Härligt att det går undan ibland!

Men ja, man kastades snabbt tillbaka in i den vardagen som man så hårt har förträngt under semestern. Alla ångest laddade känslor och den enorma frustrationen och brinnande ilskan mot försäkringsbolaget. Pang! Så var man tillbaka.

Man jobbar så hårt och så intensivt för att komma vidare, bli bättre, koncentrera sig på det man kanske fortfarande klarar av eller är bra på. Fast då samtidigt så slits man ner i det där tråkiga hela tiden. Som man bara vill komma ifrån nu!

Jag menar inte att jag vill fly, gömma mig och förneka det som varit eller är. Det har jag gjort tidigare och det är jag helt färdig med! Jag menar bara att det skulle vara underbart att få känna sig som Petra igen, bara Petra. INTE den skadade Petra, eller hon med nackskadan. Jag känner mig så fruktansvärt trött på det, jag vill ju bara vidare nu. Till mitt nya liv!

Där allt detta ligger i min gamla ryggsäck som jag äntligen slitit ut och lagt på hyllan. För att hänga på mig en sprillans ny tom och lätt ryggsäck och börja vandringen mot nya äventyr och mål. Utan att hela tiden vara skuggad av en skada. Jag vill så mycket mer!

Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan mötet så att jag har hjärnan med mig.

Med ny energi och livsglädje kommer kanske bloggen äntligen att få sig ett litet uppsving. I denna spännande tid med nya förändringar hela tiden!