Det händer så mycket fast så lite ändå sker. Det var länge sen jag kände mig så frustrerad, så fruktansvärt maktlös över mitt egna liv. Idag var det jobbigaste mötet på länge. Det var så länge sen jag satt på ett möte och fällde tårar men idag kom de. De små små tårarna av ren frustration över hela situationen. Hur kan det få vara så här? Hur kan man behandla människor på det här viset? Hur ska jag NÅGONSIN komma vidare till ett "normalt" liv om de hela tiden kastar mig bakåt..? Det är ren skräck att känna så. Det är rent hjärtskärande att uppleva den enorma hopplöshet som plötsligt kan kastas över en.
Jag vill ju så mycket. Är det mitt fel jag fortfarande sitter här? Snälla säg vad jag skulle gjort annorlunda längs vägen!? Skulle jag ha skrikit högst där jag satt i det dagg våta gräset den där oktober kvällen för cirka tio år sen.. Hade det hjälpt? Hade jag fått bättre vård från start då? Hade det hjälpt om jag inte blivit skadad som ung tonåring, omedveten om hur allt med sjukvård fungerar? Skulle det hjälpt om jag inte försökt mig på alla dessa olika jobb under åren?
Hade systemet hjälpt mig bättre då? Hade jag varit "frisk" då nu? Hade jag äntligen fått en egen plats på arbetsmarknaden då? Hade jag haft ett eget liv med vuxen inkomst, sparande, och mer därtill då? Hade jag haft en vardag mer lik de flesta andras då?
Många frågor. Jag kan alltid undra om.
Det frustrerande mötet idag avslutades med en oväntad vändning och ett, tja, vi kan väl säga lyckligt slut?
Det är givetvis helt i överkant av vad som är passande men ändå så känner jag nog så. Min tidigare så bittra handläggare från FK har ju nu under våren skinit upp och visat empati och värme. Det var hon som idag plötsligt vände allt och tog mig bort från arbetsförmedlingen och deras totala fjanteri hantering! Jag blev så paff och chockad att jag inte förstod det först. Tack och lov att hon blivit mänsklig!! Hon blev min fallskärm idag!
Nu blir det kaffe och alvedon efter denna huvudvry! Mer logiskt blogg inlägg kommer.. ;) kram på er där ute om ni finns kvar!
1 kommentar:
som så många ggr förut ...önskar jag att jag kunde trolleriets konster. ATT det fanns något jag kunde göra ATT varför , varför bara försvann...
jag vill ibland ,precis som du -bara skrika och vara arg men som sagt det är väl slöseri med den egna energin. MEN det finns glädje iallt också-en varm känsla sprids från magen till hela kroppen då jag har en liten Parvel som under nattens mörka timmar -stryker sin mormor över armen med en sån mjukhet och försiktighet så jag inte kan sova ,bara förundrat kolla in detta älskade ansikte!!!
Då vill å kan jag glömma , varför jag har förmånen att vara så mkt med honom. Nu hoppas vi innerligt att det blir bättre i augusti och att du slipper att hela tiden kämpa så för din sak. älskar DEJ.
mams
Skicka en kommentar