Virvelvindar

Igår var det en dag som krävde väldigt mycket av mig. Kanske märktes på mina nedstämda inlägg här.. Mötet på arbetsförmedlingen 08.30, (vilket är en omänsklig tid för mig då min kropp inte är ett dugg samarbetsvillig på morgonen!) vände hela dagen upp och ner. Jag vet egentligen inte hur jag ska lyckas förklara här hur allt blev så oroligt igår.

Jag ringde mammsen i sista stund och frågade om hon inte kunde följa med till mötet. Som ett extra par ögon och fungerande hjärna. Bra beslut! På väg till mötet var jag positiv inställd till vad som kunde hända mig. Jag hade egentligen ingen aning vad min nya handläggare skulle till att säga eller föreslå men de små ledtrådar jag tidigare fått verkade faktiskt väldigt bra.

Allt detta med de nya sjukreglerna som den "nya" regeringen kastade in i systemet hux flux, har slagit oss sjuka/skadade väldigt hårt. Jag har varit extremt skeptisk och negativ men efter det lugnat sig lite och man fått mer information så fanns det även ljusglimtar i allt det nya. Trubblet var väl och är att regeringen kanske inte undersökt allt tillräckligt. Hur det skulle bli i praktiken. De hade liksom inte tänkt på allt... Impuls eller?

Handläggaren var väl en aning seg i att öppna munnen och forma orden han ville få ut men trevlig och vänlig absolut. Jag kan inte säga att jag förstod så mycket av mötet. En del sjönk in i hjärnbalken men ganska mycket av orden började jag se sväva runt som svarta textremsor i rummet. Hur jag än försökte greppa dem så halkar de alltid undan som en hal ål. Det är där mamma kommer in i bilden.

Jag sökte aktivitetsersättning långt innan alla dessa nya regler var helt färdiga. Förresten är de inte ens färdiga idag heller.. Nya ändringar varje dag! Lätt att hänga med då! Men jag sökte som sagt aktivitetsersättning innan jul och nyår, september ungefär. Det jag fick reda på igår var väl i väldigt korta drag att om jag får den ansökan godkänd blir jag direkt utskriven ur den nya arbetslivsintroduktionen som arbetsförmedlingen håller i. Dit alla utförsäkrade hamnade efter nyår.

Krånglet som gjorde att jag fick spader när jag hörde det är att i nu läget har arbetsförmedlingen och de nya handläggarna med fördjupat stöd mycket mera resurser för att hjälpa mig ut i arbetslivet/praktik/aktivitet än vad försäkringskassan har eller haft. Det senaste halvåret har jag mestadels gått hemma, förutom mina möten på öppenvårdsteamet och sjukgymnasten, och längtat efter att få komma ut på någon social aktivitet. Kruxet har dock varit att jag varit för dålig för att klara FK´s krav på minst 10h/veckan för att få vara med i någon aktivitet.

Om jag inte klarade 10h fick jag alltså ingen hjälp av FK, trots att det enda jag ville var att närma mig arbetslivet. Underligt men sant. Det är här arbetsförmedlingen nu har gått igenom en ganska stor förändring. Förr arbetade aldrig arbetsförmedlingen med de människor som var för "sjuka" för att ens arbeta några timmar, men nu ska de ta hand om oss också. Till viss del och därför har de fått massor av extra resurser som inte FK ens har tillgång till.

MEN... allt det låter ju kanske bra att hänga på.. Både ja och nej. (gud vad har jag gett mig inpå med att ens försöka förklara detta här.... )

Ekonomin blir helt bedrövlig om jag är med i arbetslivsintroduktionen eftersom jag får det absolut lägsta beloppet då jag inte har jobbat tillräckligt många timmar för att uppfylla A-kassans krav. Jag blev ju skadad i gymnasiet...

Det blir en tid med mycket oro och stress över hur jag ska orka med allt. Tidpunkten för allt detta nya är väldigt väldigt dålig då vi just köpt hus och all tid och ork går åt till att hålla sig flytande mellan att orka med huset och mina vanliga möten. Att orka med vännerna just nu är något jag nästan helt fått lägga åt sidan. Det finns bara INGEN energi alls.

Man skulle ju kunna tro att detta är något som jag helt kan välja själv också, hur jag vill göra. Men det finns ju en tredje part i allt jag gör.. Länsförsäkringar heter dem. Jag vågade inte ens tänka på vad de skulle säga om jag drog in min ansökan. I det senaste brevet från dem står det att de inte tänker göra något åt mitt ärende försen de fått resultatet av min ansökan. Drar jag då tillbaka min ansökan får de bara ännu mera kött på benen till att säga att jag är helt frisk eller komma på något annat underfundigt att skylla på. Att ärendet skulle handla om vilket som är bäst för Mig och på vilket bästa sätt jag snabbast kanske skulle kunna komma fram till ett arbete är inte intressant för dem. För jag är ingen människa för dem utan jag är bara ett ärende med ett nummer som liknar; PL - 8411280648213 215. Mer sympati än så finns inte från deras sida och därför håller man andan så fort man öppnar ett brev från dem.


Senare idag ska jag äntligen tillbaka till arbetsteurapeften på Öppenvårdsteamet. Första träffen efter jul och nyår, blir skönt med någon som är på min sida och någon som förstår min totala förvirring och totala utmattning. Undra hur livet hade varit idag om vården fortfarande hade förnekat mina kognitiva problem..

Det här inlägget blev ganska långt och mina fingrar är iskalla nu. Huvudet är hel snurrigt, jag ser bokstäver över allt och trycker på "sudda" knappen konstant..


Jag vill bara säga att mina föräldrar och syster är det bästa som finns! Så mycket som de ställer upp för mig, jag kan gråta av tacksamhet! Utan mamma och pappa hade jag aldrig aldrig någonsin orkat alla de här åren. Utan deras hjälp hade jag aldrig orkat driva ett ärende mot försäkringsbolaget, trots att jag har en advokat sen flera år tillbaka. Utan att min syster skulle avlasta mig med att ha Zimba ibland skulle jag aldrig orka med att ha en hund. Jag är så otroligt tacksam för eran hjälp! Ni är min betonggrund att stå på.