Den stora insikten?

För ett par veckor sedan, när jag kröp under skrivbordet och dammsög alla vrår, så ramlade en stor insikt ner i min ömma lilla kropp. Bara så där. Från absolut ingenstans så föll den över mig och gjorde mig stum av förvånan. Jag stannade upp mitt i mitt dammsugande och blev förundrad över mig själv.

När jag kröp där nere på alla fyra på golvet så kom jag på mig själv med att tänka; Om jag lyssnar mer på min kropp och lyder den mer än jag gör nu.. Om jag gör sakerna efter min kropps förmåga och inte efter vad jag vill, så måste det ju bli värt det i längden då jag orkar mera? Inte bara prestera massor på en kort stund för att sedan bli däckad en mycket längre stund.

Det var som att köra rätt in i en betongvägg i 120km/h! Orden bara trycktes in i mitt medvetande och jag är fortfarande lika förvånad över det själv.

Jag har inte velat skriva om det här eller nämna det för någon förutom M, rädd för att det skulle falla ut i intet då på något konstigt vis. Ni kanske inte förstår varför jag verkar så uppspelt över detta? Saken är den att i de ca 8 åren jag varit skadad har jag de senaste tre till fyra åren gått och tänkt på det där. Jag har funderat och resonerat fram och tillbaka tyst med mig själv i detta ämne. Jag har för allt i världen inte kunnat få mig själv till att inse hur mycket lättare livet skulle bli om jag bara brydde mig mer om mig själv!

Det har varit helt sjukt (och är väl fortfarande) att få utstå sådan smärta och värk i kroppen som ingen medicin biter på. När det är du själv som gett kroppen den ökade värken i form av att riva en vägg med en slägga i din hand, köra fyrhjuling, klippa gräset eller dammsuga huset. Alla dom sakerna visste du redan innan du började att de skulle göra så din värk skenade i höjden men ändå så gjorde du dem. Helt i protest och fylld av enorm envishet och vilja. En vilja att vara den du en gång var, en vilja att vara den du vill vara och i en annan vilja som bara kan döpas till ren dumhet. Alla de här åren har jag vetat det själv, vetat vad jag kanske inte borde göra men ändå gjort dem.

Jag vet inte om det för mig har varit i ren protest och sorg mot min egna kropp. Jag har ibland njutit av att plåga mig själv genom att strunta i hur ont det än gjorde. Jag bara skulle göra alla de där sakerna för att jag innerst inne inte klarade av att hantera den sorg och smärta som alla mina funktionshinder skyfflat över mig.

Så för mig kändes det som en av alla de stora tunga kistorna inom mig äntligen öppnades och fylldes med liv! Några andra kistor har öppnats och fyllts med liv genom åren men än har jag några till kvar. Jag hoppas bara innerligt att det faktiskt är så nu att jag äntligen insett, med både kropp och själ, det jag länge kämpat emot i kroppen även fast knoppen vetat vad som varit rätt.