Åå.. ibland tar dagen en annan form än den man trodde eller ville.. Solen skiner och snön är så underbar att jag är lycklig bara att den finns! Men så dyker det upp något som helt kan ändra på allt, även fast det egentligen inte betyder något. (Fast för mig gör det tydligen det..)
Ett mail från resedagboken, en vän ska ut och resa igen. Det är ju underbart! Hon och hennes sambo ska ut på deras drömresa nu. En paus från plugget och vardagslivet. De åker idag och kommer hem i maj, fyra månader på resande fot. Jag vill inte ens skriva här att jag blir avundsjuk, det skäms jag för. Jag är ju jätte glad för deras skull också men saken är den att jag blir så ledsen. Det känns bara så tungt att se på när vänner runt omkring en är ute på lång resor. Att någon åker en vecka på charter är en sak, men att åka runt i världen i ett halvår är något helt annat. Jag vill ju så otroligt gärna göra det också. Jag hade ju allt bestämt när jag gick i gymnasiet, jag visste precis vad jag ville göra. I alla fall försöka göra!
Jag undrar om denna sorg någonsin kommer att försvinna eller åtminstone bli lite lättare att hantera? Det gör så ont.. Jag vill också ju.. Varför fick inte jag den chansen? Varför ska min kropp hindra mig från så mycket?
Så brukar jag inte se på saken, att min kropp hindrar mig från mycket. Fast det går ju inte att komma ifrån att det ibland, stundtals kan kännas så någon dag. Det går alltid över och då blir jag arg för jag ens tänkt den tanken. Jag är inte förlamad så egentligen borde jag ju kunna göra vad som helst.. men det kan jag inte.. Och det är ingenting som syns.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar