Svenska Lottakåren

Hemma igen efter en intressant och rolig helg i Villingsberg tillsammans med svenska lottakåren. Jag är ny medlem där men fick tips om att anmäla mig till en kurs som heter Ledarskap - idag. Hade turen att få plats och gå, så i lördags begav jag mig.

Egentligen skulle jag ha åkt redan i fredags kväll för att umgås lite på kvällen innan kursen drog igång lördag morgon. Tyvärr så bestämde sig min nacke för att bråka galet mycket den eftermiddagen och kvällen, ibland kommer det nästan som en blixt från klar himmel.. Oftast har jag ganska bra koll och kan känna av längs vägen hur måendet är och värknivån. Vet att det går att pressa sig en del ett tag och i vilken mängd det går att bara få en tillfällig kort hög värkpunkt för att sen några timmar/ett dygn senare lugna ner sig och återgå till normal värk. Tyvärr finns det då också de stunder, tack och lov rätt få, som kroppen går bananas känns det som och inget jag gör kan stoppa den. Inte ens mediciner.. Så var det i fredags.

Nåväl, jag sov som en stock (hel groggy, vem däckar inte då..) och vaknade betydligt bättre lördag morgon. Så det var bara äta frukost, stänga väskan och bege sig.

Kommer att berätta mer om själva kursen sen med idag är det lite fullt upp.
Välbehövlig sovmorgon idag, märks att man varit hemma länge så jag är inte så van att vara igång. Bara det i sig tar energi, en nyttig påminnelse.

Fylld med många nya funderingar, massor att googla, redan blivit medlem i en till organisation som jag inte ens visste fanns! Men jag måste fixa nån lunch, hinna träna och vila för klockan 17.00 idag ska jag bli intervjuvad av röda korset för en grej jag hoppas på! Vad får ni veta sen.. :)

Vi hoppar rakt in tycker jag!

Hur ska man fortsätta på en blogg som legat i dvala några år? Det har jag funderat en del på men bestämt mig för att det är bäst att hoppa rakt in i livet där det är just nu. Återblickar och förklaringar får komma längs vägen tänker jag, annars kommer jag ju aldrig komma igång. Det här med throwback thursday kanske kan vara något att jobba vidare på.. eller vad tror ni? :)

Idag var jag på mitt andra möte på IRMA, Individuell rehabilitering mot arbete står det för. De ska hjälpa mig hitta en plats att arbetsträna på och testa min arbetsförmåga inför kommande ansökan om ev sjukersättning på någon del kan man i korta drag säga.

Det är stor skillnad på att arbetsträna via dem och arbetsförmedlingen. Även om detta fortfarande är i uppstarten så verar det ganska bra, inte lika många pekpinnar som med arbetsförmedlingen eller samma tidspress och krav. Som tyvärr stjälper fler än det hjälper. Så håll tummarna att det faktiskt är bra !

Idag försökte jag få igång så att jag kunde blogga från mobilen för att lättare kunna lägga in bilder i inläggen och så klart uppdatera lite oftare. Konstigt nog hittade jag inte appen för just blogger, jag har haft den förut men det var några år sen men nu hittade jag den inte på app store... fortsättning följer.

Nu till något helt annat... I skrivande stund skulle jag egentligen befinna mig i Villingsberg och äta en smörgås hos Försvarsmakten i ett av deras logement där tillsammans med några från Lottakåren. Varför då? Jo för att jag i helgen ska gå en utbildning hos dem som heter Ledarskap idag. Det ska bli så kul och spännande! Kursen är lördag och söndag men jag skulle åkt idag och umgåtts lite nu på kvällen innan tänkte jag. Tråkigt nog så bestämde sig nacken för att jävlas så där in i norden som den bara gör ibland, och ibland, som idag helt utan förvarning. Omgivningen snurrar, jag mår illa, spräng huvudvärk, riktigt intensiv nackvärk, känns nästan som om "nacken gått av".. hur nu det känns?! Jaja så det var bara till att meddela att jag kommer imorgon bitti istället. Tack och lov så ligger inte Villingsberg så långt bort så det går bra att åka imorgon bitti.

Eftermiddagen har bestått av att äta tabletter, vila och ta en till tablett, vila ett tag till och sen äta middag och se på en film i soffan. Nu sitter jag här och mår aningens bättre men fortfarande så gungar omgiviningen en del, värken är intensiv och jag är trött av alla tabletter. Så nu blir det strax till att krypa ner och hoppas på att jag kan sova ordentligt i natt i alla fall och vakna till en bättre dag imorgon.

Det här med Lottakåren är väldigt nytt så det får jag också berätta mer om. Det blir så mycket text nu bara utan bilder och det är ju såå trist att läsa så eloge till dig som orkat so far, hur som, det ska bli super kul i helgen och jag är pirrig bara att få bo i ett logement! DET var tider sen!

Kram på er och god natt!

Dags att ta tag i en av alla mina idéer!

Hallå där!

När jag har en bra dag har jag oftast en miljard med olika idéer om vad jag vill göra men det är så lätt att alltid tänka sen.. jag ska bara.. om en stund.. kanske nästa gång.. men nu får det baske mig bli nu eller aldrig! Hehe..

Skulle det vara intressant att följa min resa mot, vad jag hoppas på, ett jobb? Att följa resan från heltids sjukskrivning, till arbetsträning, få ihop vardagspusslet, hantera värken från min skada, klara av mamma rollen, vara en bra fru (vad nu det innebär.. ? ), vara social, följa sina drömmar och förhoppningsvis nå målet med ett jobb?  Efter alla dessa år. Oh my God, is it even possible?

Jag följer en del bloggar själv, instagram och annat sånt som kallas social medier och jag tycker det är kul att följa andras liv. Har alltid gillat andra människors historier, höra om deras liv och tankar, är alltid nyfiken och kunde man ha ett jobb där man bara fick resa runt och möta olika människor och höra om deras livsöden skulle jag tacka ja direkt!

Dock så kan jag känna att det saknas en del i den sociala medier världen. Allt är inte instagram vänligt, allt är inte middagar på Behrns med perfekta frisyrer och mingel. Allt är inte alltid rent i badrummet så du kan ta den perfekta selfien när du är nyvaken och ursnygg... vart är bilderna på livet? Det där livet som levs där emellan allt. De här människorna som inte lever i storstan och har andra utmaningar än att få flest likes på sin senaste instagram bild? Eller de som inte lever som självhushållning i de norrländska skogarna? Alltså , det är också riktigt kul att läsa om! Jag läser det gärna med men... ja det andra då? 

Jag har tyvärr ingen instagram vänlig vardag, herrejissess jag vet ju knappt hur man lägger in bilder i bloggen eller bloggar från mobilen längre.. Men man kan ju lära sig! Eller hur? 

Jag tänker blogga om min kamp mot ett jobb, bort från myndigheter och evig sjukskrivning till följd av en nackskada som jag ådrog mig efter en bilolycka för sjukt många år sen. Här är bloggen för dig som vill följa en bit av en annan vardag bortom instagram glam. Fast med det sagt, så menar jag inte att det aldrig kommer "glamma" till här med.. Ge mig bara en stund att få igång bloggen ordentligt med bilder, mobil uppdatering och en ny adress så ska vi nog se vad en sjukskriven hemma lunkande morsa med halvrufsigt morgon hår kan få fram ! Hej så länge och hoppas ni vill hänga med på min nya resa! Ingen minns en fegis.. ;) 

Får jag följa med?

Det var precis det jag ville ropa ut till min man när han pussat mig hejdå för att åka till jobbet imorse. Barnen var lämnade på dagis och förskoleklass, ekande tomt hemma. Bara vi två vuxna som hade en liten extra stund själva, det händer inte ofta. Idag var omständigheterna så.


Jag ville skrika ut, böna och be om att få följa med idag. Snälla, ta med mig till ditt jobb.. jag vill inte bli ensam mer här. Sitta hemma, i ett stort hus, med massor av spår av familjen men ingen finns där.
Alla är iväg på sitt. Mobilen är tyst och det är ingen idé att ringa nån för alla är på sina jobb, sina liv, sina händelser. Här är jag, oduglig.


För vad har jag gjort för fel? Vart har det brustit? Vart eller när har jag inte kämpat och försökt med allt jag kan? Eller så mycket som varit rimligt i alla fall. Vad skulle jag ha gjort annorlunda?


För precis så känns det, jag känner mig oduglig. Det är ett hårt ord. Att skriva det om sig själv känns inte rätt, jag vet att jag kan så mycket mer, att jag är en fin person som kan mycket, men saken är den att jag aldrig får chansen. Det känns som om det var år sen jag på riktigt var mig själv under en längre period. Den saknaden tär också på en. Det är inte lätt att rycka på axlarna och bara tänka positivt när du under många års tid matas med större delen mest negativ fakta om vilka problem du har istället för vilka kvaliteér du har. Jag är fantastisk men kan jag inte få visa det?




Jag skulle vilja komma i kontakt med en riktig journalist. En sån där riktigt grävande, undersökande, sammanställande grymt fokuserad journalist! Typ med glasögen på trekvart, pennan bakom örat, datorn i högsta hugg, halv grå blick men intenstiv, öronen spetsade till max och med förstoringsglaset i högsta hugg. Någon som kan sammanställa alla ÅR av detta ... ? ja vad säger man, jag hittar inte ens ord.... alla år av detta virr varr, lidande, kämpande, utredningar, aktivitetsplaceringar, tester, platser ja kort helt enkelt sammanställa ALLT som hänt sen den dagen jag blev sjukskriven.


Svart på vitt. Vad har jag gjort och vad har myndigheter gjort. Visa upp det för hela svenska folket och de som styr detta land. Visa att även om man kämpar så är det inte så lätt. Att det är oftast alla dessa regler som ska hjälpa oss men det stjälper oss bara. Hur många gånger har jag inte fallit mellan stolarna? För att jag haft fel ålder, ja förlåt mig då, för att pengarna tagit slut, för att ditt eller datt bara har visst antal veckor till förfogande. Hur många månader eller år om man slår ihop det, har jag inte bara fått vänta? För att ja just ja nu blir det semesterstängt i några veckor, nu är det julstängt, nu är vi lite ont om personal, nej nu är det ingen idé att göra en planering för nu är det snart sommar, för nu är det snart dags för dig att övergå till nått annat, då är det inte jag som är din handläggare längre, så du får vänta... vänta , vänta, vänta... VÄNTA, V Ä N T A.  Oj ursäkta... tio år hann visst gå.. och ni undrar VARFÖR jag fortfarande är sjukskriven och hemma?


Man känner sig lätt oduglig när åren passerar, dag efter dag, månad efter månad. Man ser och följer sina vänner utvecklas, utbilda sig, byta jobb, göra karriärer, jobba mot mål. Allt medan jag sitter hemma och odlar gråa hår. När man tror att man har försökt, på riktigt verkligen försökt och kämpat sig framåt, när man då får bakslag kastat på sig. Då känner man sig lätt oduglig.


Det är utelämnande att skriva en ärlig blogg. Det är utelämnande att ens skriva en vanlig blogg. Jag pendlar mellan att vilja visa upp min blogg för allt och alla till att helst återgå till en stängd bok i pappersformat och skriva i på kvällarna. Gömma den där ingen kan hitta den och ha den som min andra själ att få andas med. Det tråkiga med en sån variant är att människor aldrig ser baksidan då och när livet är så komplicerat, fast det utifrån sett inte ser ut att hända ett enda dugg, så är det ganska bra att ha en blogg att skriva på. För då förstår människor i alla fall lite av min vardag.


Den jag helst av allt vill fly från och bara få följa med nån en dag. Att slippa bli ensam kvar.

Hej igen?

Jag har så mycket känslor i omlopp. Det är så mycket som hänt, IGEN, alltid är det så när man börjar ett nytt inlägg här. Känner mig rätt fånig som sitter och skriver till mig själv igen. Ännu ett Hallå bloggen, I´m back! Nu looovar jag att bli bättre på att uppdatera...  Jo tack vi får väl se hur det går med det.

Vart ska jag börja? Hur kan jag få er att förstå?

Jag startade ju den här bloggen för många många år sen när livet, återigen, var extra stormigt.

Då stormade det nog mer än nu. Jag var så osäker på allt, så djupt deprimerad och utan livslust. Kände mig vilsen, bortglömd, värdelös, allt var bara svart och tungt. Tills den dagen jag valde att ta mig upp. Kämpa kämpa kämpa ! Det var en resa i sig.

Sen var det en resa med smärthanteringskursen på rehabmedicinska smärtkliniken.

Sen var det en resa med den neuropsykologiska utredningen.

Sen var det en resa att bli hänvisad till genom åren en rad olika företag som arbetsförmedlingen/försäkringskassan slussade ut mig till. Vissa bra vissa mindre bra.

Funderar på att göra en seriös djupdykning bak i arkiven och minnet och rada upp allt jag gjort..

Och alla dessa oändligt många långa och ensamma veckor, månader år, som man bara varit hemma.

Och alla dessa andra "aktiveringsplatser" jag varit på, alla utredningar, all rehab, alla kurser, alla möten. Ja herregud alla dessa förbaskade möten med myndigheter!

Sen var det den fruktansvärt tuffa resan med egen advokat och försäkringsbolags tvist i ersättningsfrågan. You don´t even wanna go there ....

Det är ett jobb att vara sjuk, du måste vara frisk för att orka det.

Jag har arbetstränat nu. Sista dagen var idag. Det har varit en resa i sig. Jag trodde jag sett och varit med om det mesta redan men återigen lyckas myndigheter slå undan benen för en när man tror sig stå stadigt och att vi går mot samma håll. Så var inte fallet, de sparkade mig bakifrån på smalbenen och sprang därifrån innan jag hann vända mig om och fråga vem det var. 

Jag kommer skriva mer om vad som hänt men idag sitter jag här och tittar på blomman och chokladen som jag fick av min handledare på Humana. Det är med så blandade känslor. Det har varit så rörigt och det har kostat mig så mycket. Jag måste återhämta mig lite först.

PS. Ska försöka lägga in lite mera bilder också, kanske kan vara kul. Måste bara lära mig hur man gör :)

Skulle vilja starta upp en ny blogg, den här känns så gammal och grå. Stora delar av min resa har skrivits här och det har varit många tårar, och vem vet? Kanske många tårar blir det än, just nu känns den tuffaste biten av livet så långt borta. Det har hänt så mycket..


Jag är fru och mamma. Det är två stora omställningar i livet, eller ja i alla fall den sistnämnda.


Är inne på fjärde veckan med arbetsträning. Hemma idag med en ledig dag. Ute börjar löven skifta i färg, eld rött och sprakande gult just nu. På bordet framför mig står en lika sprakande höstbukett. Den är så fin! Fick den i tisdagskväll när jag, trotsade min lilla rädsla, och stod på scen och föreläste om mitt liv, min resa, på sjukhuset här i stan. Jag har inget emot att berätta om mitt liv, jag är en så nyfiken själ själv så jag tycker bara det är roligt. Det var mer ovant att stå på en stor scen med åhörare framför mig. Härligt pepp talk till sig själv and just do it!


Det märks att jag är igång mer nu än innan, jag är såå trött. Huvudet orkar inte med alls på samma sätt. Fast.. hehe, det var rätt rörigt innan också men nu märks det ännu tydligare och jag måste vara stenhård med min vila och lediga dagar. Att dels inte boka in för mycket varje vecka, vilket jag ändå tycker jag brukar ha ganska bra koll på nuförtiden. Sen kör det ihop sig ibland men då handlar det mest om sånna val man kanske inte alltid kan styra själv.


Jag kan tänka mig att denna trötthet kommer hänga i ett bra tag till men jag hoppas att den ska lätta snabbare än jag kanske tror. Imorgon är det dags för jobb igen och det ser jag fram emot. Då är ska alla vara inne på kontoret också så då är det lite mera liv, förhoppningsvis.


Nu ska jag dricka upp mitt te och kanske testa att läsa lite i en bok.


Rätt trist blogg men jag provar mest lite för min egna skull.. :)

Ska bloggen få vakna...?

Bloggen har sovit i över ett år nu, inte haft någon lust att skriva om mitt gnäll. Har varit så långt ifrån mig själv att jag inte kännt inspiration eller ens behov av att skriva av mig. Det är ovanligt. Har varit så ledsen och känt sån stor hopplöshet på insidan under en lång tid. Vi, jag visste att det skulle bli tufft med barn nummer två. Det var tufft med barn nummer ett. Jag skulle dock göra samma val igen.


Så mycket jag skulle kunna skriva nu, försöka uppdatera er om allt. Få er med på banan igen men det känns nästan konstigt, som att stå och prata i sin ensamhet. Den här bloggen är ingen stor blogg och när jag skapade den var det i början av en ny resa i ett av mina kapitel i livet. Då när jag kraschat som utbränd, behövde lära mig att lyssna på mig själv OCH att vara ärlig mot min omgivning. Inte bara bita ihop. Då kom bloggen, som ett verktyg för att nå ut och förklara hur det kanske egentligen låg till, när jag inte orkade eller hade orden på tungan att förklara för er när ni frågade. Det har alltid varit lättare att skriva. Så än idag, med undantaget att de senaste året, lite drygt, inte alls varit så. Fast då har jag inte heller haft något att säga, jag har letat och sökt förtvivlat efter vissa svar själv på insidan. På utsidan var det mest bara gnäll och stön. Så var det med det, nu är jag här. Sitter vid köksbordet, varit på första gymnastikpasset med min son. Helt otroligt bara det! I två aspekter, att han har blivit så stor, men också att jag orkade med det själv. En lyckokänsla som pirrar än i min kropp trots att sonen sen en stund sedan redan ligger och sover, diskmaskinen igång och kvällsbelysningen tänd.


Detta underbara pirr. Välkommen tillbaka! Du underbara känsla. Livet. Lev det!


Räcker för idag, jag testar på lite. Klurar om bloggen ska få vakna...? Här eller på en ny plats? Alls eller inte? Just denna blogg känns så gammal.. växt ifrån den lite men samtidigt bär den på en historia som jag ändå har tagit mig dit jag är idag.