Får jag följa med?

Det var precis det jag ville ropa ut till min man när han pussat mig hejdå för att åka till jobbet imorse. Barnen var lämnade på dagis och förskoleklass, ekande tomt hemma. Bara vi två vuxna som hade en liten extra stund själva, det händer inte ofta. Idag var omständigheterna så.


Jag ville skrika ut, böna och be om att få följa med idag. Snälla, ta med mig till ditt jobb.. jag vill inte bli ensam mer här. Sitta hemma, i ett stort hus, med massor av spår av familjen men ingen finns där.
Alla är iväg på sitt. Mobilen är tyst och det är ingen idé att ringa nån för alla är på sina jobb, sina liv, sina händelser. Här är jag, oduglig.


För vad har jag gjort för fel? Vart har det brustit? Vart eller när har jag inte kämpat och försökt med allt jag kan? Eller så mycket som varit rimligt i alla fall. Vad skulle jag ha gjort annorlunda?


För precis så känns det, jag känner mig oduglig. Det är ett hårt ord. Att skriva det om sig själv känns inte rätt, jag vet att jag kan så mycket mer, att jag är en fin person som kan mycket, men saken är den att jag aldrig får chansen. Det känns som om det var år sen jag på riktigt var mig själv under en längre period. Den saknaden tär också på en. Det är inte lätt att rycka på axlarna och bara tänka positivt när du under många års tid matas med större delen mest negativ fakta om vilka problem du har istället för vilka kvaliteér du har. Jag är fantastisk men kan jag inte få visa det?




Jag skulle vilja komma i kontakt med en riktig journalist. En sån där riktigt grävande, undersökande, sammanställande grymt fokuserad journalist! Typ med glasögen på trekvart, pennan bakom örat, datorn i högsta hugg, halv grå blick men intenstiv, öronen spetsade till max och med förstoringsglaset i högsta hugg. Någon som kan sammanställa alla ÅR av detta ... ? ja vad säger man, jag hittar inte ens ord.... alla år av detta virr varr, lidande, kämpande, utredningar, aktivitetsplaceringar, tester, platser ja kort helt enkelt sammanställa ALLT som hänt sen den dagen jag blev sjukskriven.


Svart på vitt. Vad har jag gjort och vad har myndigheter gjort. Visa upp det för hela svenska folket och de som styr detta land. Visa att även om man kämpar så är det inte så lätt. Att det är oftast alla dessa regler som ska hjälpa oss men det stjälper oss bara. Hur många gånger har jag inte fallit mellan stolarna? För att jag haft fel ålder, ja förlåt mig då, för att pengarna tagit slut, för att ditt eller datt bara har visst antal veckor till förfogande. Hur många månader eller år om man slår ihop det, har jag inte bara fått vänta? För att ja just ja nu blir det semesterstängt i några veckor, nu är det julstängt, nu är vi lite ont om personal, nej nu är det ingen idé att göra en planering för nu är det snart sommar, för nu är det snart dags för dig att övergå till nått annat, då är det inte jag som är din handläggare längre, så du får vänta... vänta , vänta, vänta... VÄNTA, V Ä N T A.  Oj ursäkta... tio år hann visst gå.. och ni undrar VARFÖR jag fortfarande är sjukskriven och hemma?


Man känner sig lätt oduglig när åren passerar, dag efter dag, månad efter månad. Man ser och följer sina vänner utvecklas, utbilda sig, byta jobb, göra karriärer, jobba mot mål. Allt medan jag sitter hemma och odlar gråa hår. När man tror att man har försökt, på riktigt verkligen försökt och kämpat sig framåt, när man då får bakslag kastat på sig. Då känner man sig lätt oduglig.


Det är utelämnande att skriva en ärlig blogg. Det är utelämnande att ens skriva en vanlig blogg. Jag pendlar mellan att vilja visa upp min blogg för allt och alla till att helst återgå till en stängd bok i pappersformat och skriva i på kvällarna. Gömma den där ingen kan hitta den och ha den som min andra själ att få andas med. Det tråkiga med en sån variant är att människor aldrig ser baksidan då och när livet är så komplicerat, fast det utifrån sett inte ser ut att hända ett enda dugg, så är det ganska bra att ha en blogg att skriva på. För då förstår människor i alla fall lite av min vardag.


Den jag helst av allt vill fly från och bara få följa med nån en dag. Att slippa bli ensam kvar.

Hej igen?

Jag har så mycket känslor i omlopp. Det är så mycket som hänt, IGEN, alltid är det så när man börjar ett nytt inlägg här. Känner mig rätt fånig som sitter och skriver till mig själv igen. Ännu ett Hallå bloggen, I´m back! Nu looovar jag att bli bättre på att uppdatera...  Jo tack vi får väl se hur det går med det.

Vart ska jag börja? Hur kan jag få er att förstå?

Jag startade ju den här bloggen för många många år sen när livet, återigen, var extra stormigt.

Då stormade det nog mer än nu. Jag var så osäker på allt, så djupt deprimerad och utan livslust. Kände mig vilsen, bortglömd, värdelös, allt var bara svart och tungt. Tills den dagen jag valde att ta mig upp. Kämpa kämpa kämpa ! Det var en resa i sig.

Sen var det en resa med smärthanteringskursen på rehabmedicinska smärtkliniken.

Sen var det en resa med den neuropsykologiska utredningen.

Sen var det en resa att bli hänvisad till genom åren en rad olika företag som arbetsförmedlingen/försäkringskassan slussade ut mig till. Vissa bra vissa mindre bra.

Funderar på att göra en seriös djupdykning bak i arkiven och minnet och rada upp allt jag gjort..

Och alla dessa oändligt många långa och ensamma veckor, månader år, som man bara varit hemma.

Och alla dessa andra "aktiveringsplatser" jag varit på, alla utredningar, all rehab, alla kurser, alla möten. Ja herregud alla dessa förbaskade möten med myndigheter!

Sen var det den fruktansvärt tuffa resan med egen advokat och försäkringsbolags tvist i ersättningsfrågan. You don´t even wanna go there ....

Det är ett jobb att vara sjuk, du måste vara frisk för att orka det.

Jag har arbetstränat nu. Sista dagen var idag. Det har varit en resa i sig. Jag trodde jag sett och varit med om det mesta redan men återigen lyckas myndigheter slå undan benen för en när man tror sig stå stadigt och att vi går mot samma håll. Så var inte fallet, de sparkade mig bakifrån på smalbenen och sprang därifrån innan jag hann vända mig om och fråga vem det var. 

Jag kommer skriva mer om vad som hänt men idag sitter jag här och tittar på blomman och chokladen som jag fick av min handledare på Humana. Det är med så blandade känslor. Det har varit så rörigt och det har kostat mig så mycket. Jag måste återhämta mig lite först.

PS. Ska försöka lägga in lite mera bilder också, kanske kan vara kul. Måste bara lära mig hur man gör :)

Skulle vilja starta upp en ny blogg, den här känns så gammal och grå. Stora delar av min resa har skrivits här och det har varit många tårar, och vem vet? Kanske många tårar blir det än, just nu känns den tuffaste biten av livet så långt borta. Det har hänt så mycket..


Jag är fru och mamma. Det är två stora omställningar i livet, eller ja i alla fall den sistnämnda.


Är inne på fjärde veckan med arbetsträning. Hemma idag med en ledig dag. Ute börjar löven skifta i färg, eld rött och sprakande gult just nu. På bordet framför mig står en lika sprakande höstbukett. Den är så fin! Fick den i tisdagskväll när jag, trotsade min lilla rädsla, och stod på scen och föreläste om mitt liv, min resa, på sjukhuset här i stan. Jag har inget emot att berätta om mitt liv, jag är en så nyfiken själ själv så jag tycker bara det är roligt. Det var mer ovant att stå på en stor scen med åhörare framför mig. Härligt pepp talk till sig själv and just do it!


Det märks att jag är igång mer nu än innan, jag är såå trött. Huvudet orkar inte med alls på samma sätt. Fast.. hehe, det var rätt rörigt innan också men nu märks det ännu tydligare och jag måste vara stenhård med min vila och lediga dagar. Att dels inte boka in för mycket varje vecka, vilket jag ändå tycker jag brukar ha ganska bra koll på nuförtiden. Sen kör det ihop sig ibland men då handlar det mest om sånna val man kanske inte alltid kan styra själv.


Jag kan tänka mig att denna trötthet kommer hänga i ett bra tag till men jag hoppas att den ska lätta snabbare än jag kanske tror. Imorgon är det dags för jobb igen och det ser jag fram emot. Då är ska alla vara inne på kontoret också så då är det lite mera liv, förhoppningsvis.


Nu ska jag dricka upp mitt te och kanske testa att läsa lite i en bok.


Rätt trist blogg men jag provar mest lite för min egna skull.. :)

Ska bloggen få vakna...?

Bloggen har sovit i över ett år nu, inte haft någon lust att skriva om mitt gnäll. Har varit så långt ifrån mig själv att jag inte kännt inspiration eller ens behov av att skriva av mig. Det är ovanligt. Har varit så ledsen och känt sån stor hopplöshet på insidan under en lång tid. Vi, jag visste att det skulle bli tufft med barn nummer två. Det var tufft med barn nummer ett. Jag skulle dock göra samma val igen.


Så mycket jag skulle kunna skriva nu, försöka uppdatera er om allt. Få er med på banan igen men det känns nästan konstigt, som att stå och prata i sin ensamhet. Den här bloggen är ingen stor blogg och när jag skapade den var det i början av en ny resa i ett av mina kapitel i livet. Då när jag kraschat som utbränd, behövde lära mig att lyssna på mig själv OCH att vara ärlig mot min omgivning. Inte bara bita ihop. Då kom bloggen, som ett verktyg för att nå ut och förklara hur det kanske egentligen låg till, när jag inte orkade eller hade orden på tungan att förklara för er när ni frågade. Det har alltid varit lättare att skriva. Så än idag, med undantaget att de senaste året, lite drygt, inte alls varit så. Fast då har jag inte heller haft något att säga, jag har letat och sökt förtvivlat efter vissa svar själv på insidan. På utsidan var det mest bara gnäll och stön. Så var det med det, nu är jag här. Sitter vid köksbordet, varit på första gymnastikpasset med min son. Helt otroligt bara det! I två aspekter, att han har blivit så stor, men också att jag orkade med det själv. En lyckokänsla som pirrar än i min kropp trots att sonen sen en stund sedan redan ligger och sover, diskmaskinen igång och kvällsbelysningen tänd.


Detta underbara pirr. Välkommen tillbaka! Du underbara känsla. Livet. Lev det!


Räcker för idag, jag testar på lite. Klurar om bloggen ska få vakna...? Här eller på en ny plats? Alls eller inte? Just denna blogg känns så gammal.. växt ifrån den lite men samtidigt bär den på en historia som jag ändå har tagit mig dit jag är idag.

Ibland kan man hitta motivation där man minst anar det... Känner jag en smula hopp om att kunna bli stark..? Ja tamme tusan en liten låga brände till! 

07.42 en helt vanlig måndags morgon hos oss. Magnus har sedan tidigt varit på jobbet, imorse vaknade jag inte, ovanligt nog, när han gick upp. Eller när han matade Agnes. Öronpropparna är standard nuförtiden men jag brukar ändå vakna. Ludvig väckte mig kl 05.50 ungefär, en trött liten kille som har svårt att somna om. Fick honom att ändå ligga kvar i sängen men då fick jag klia honom i örat i en timmes tid... Det är hans bästa avslappnings gos så det är bara att klia på. Om man inte vill gå upp dvs! När han nästan somnat om vaknar den lilla damen och börjar hålla låda i sin säng. Efter x antal stoppa i nappen försök ger jag upp och låter henne hållas. Ludvig klarvaken. Jag med. Sen fortsatte historien om vartannat, ena barnet nästan somnat om, då vaknar det andra och väcker det första osv osv osv.. Tröttheten är stor, hos mig och storebror. Lilla damen är glad och pigg. Pappan får kallas hem en timma tidigare än planerat. Ludvig får välling i sängen, pappan har som vanligt (omtänksam som han är) ställt en termos med varmvatten perfekt drick temperatur, dosett med vällingpulver och en nappflaska bredvid min säng. Jag fumlar med korken och flaskor, mina händer värker och är inte så funktionsdugliga än. Ludvig får i alla fall sin välling, Agnes somnar om, Ludvig börjar blunda till efter vällingen, jag hör hur hunden hoppar ner från bänken i hallen, nu parkerar pappa på garageuppfarten.. Nyckeln i låset. Ludvig öppnar sina små blå igen. Jag snyftar en liten tår, en lättnad men ändå inte. Värken är skyhög, jag vill bara ta en tablett och somna om. Ångesten och den stora tunga bergsklumpen i magen känns, jag vill inte lämna ifrån mig min fina son på dagis återigen när jag vet att han är så trött. Han orkar ju egentligen inte! Åå... om han bara hade kunnat sova på vilan på dagis. Jag hör hans skratt blandat med tårar nerifrån badrummet, tydligt tecken på trötthet. Å vad jag bara önskar jag hade en stark kropp, kunde låta honom vara hemma med mig och lilla damen. Gå en promenad med båda två och låta dom sova gott, och jag själv, ja kan inte någon köra oss alla tre i en trillingvagn?

Nu måste jag gå upp och borsta bort vissa känslor och visa min son att dagis är roligt! (Det ÄR roligt, OM man är pigg!) men det gör lika ont i mamma själen att pussa och krama hejdå varje morgon.

Det är inte alltid barnen som väcker mig på natten. Nej det kan vara den här nedrans värken också.. Runt två tiden inatt vaknade jag av en intensiv huvudvärk och blixtrande smärta i nacken. Lite smått kallsvettig, yr och illamående. Min mjuka kudde kändes som knövlig skogsmark. Panik är den första känslan men den övergår fort i en kvävande väsande känsla när jag inte vet vart jag ska ta vägen. När man knappt kan röra sig, det gör så ont och illamåendet trycker på, men det enda man vill är att fly från sin egen kropp. Liksom låta kroppen ligga kvar i sängen men låta insidan hoppa ur "kläderna" och gå ett varv och pusta ut. Tänk er, det hade varit häftigt!

Livet rullar på, jag känner mig isolerad. Har helt tappat kraften i denna tunga spiral av värk och utmattning. Hur blev det så här? 😳 Min träning och jag har blivit ovänner. Jag försöker prata oss till sams men det går trögt, fruktansvärt trögt. Jag letar inom mig efter den där magiska knappen att trycka på.. Var finns den?

Vardagen är milt sagt tuff, för både mig och resten av familjen. Magnus jobbar heltid på båda fronter känns det som. Hur länge orkar han? Det är inte rättvist. Jag försöker, peppar mig själv, "Jo men visst ska det gå Petra, det är bara att bita ihop, suck it up! , stäng av smärtan och träna, TRÄNA TRÄNA TRÄNA då!!! , det är enda vägen!"  Men hur jag än peppar mig så kommer jag inte över tröskeln och kan stänga dörren mot smärtan och klara träningen. Inte den tyngre träning som krävs för att snabbt bygga muskler för att klara av att bära mitt barn. 😩 😭😖

Jag har lagt ner det, nu är det försök att hitta fokus på mina sjukgymnast övningar för nacken, axlar och skuldror som gäller. Det är inte lätt! Jag avskyr dessa gummibandsövningar men jag vet det är dem som kommer göra så det vänder. Tror jag?! 

Jag orkar inte med så mycket mer än det som är. Jag orkar egentligen inte ens det som är just nu. Jag har passerat må bra stadiet för länge sen. Jag skvalpar runt på vattenbrynet, hamnar under ytan några gånger per vecka, eller är det per dag? Jag minns inte. Jag tar en dag i taget och ibland timmar. 

På återseende! Imorgon är måndag igen.