De drömmarna igen...

Idag är jag i drömmarnas värld.... Har nämnt det för er tidigare, ibland hamnar jag där och då blir oftast hela dagen förstörd. Letar alltid efter något sätt att ta mig ur det brinnande järngrepp som bränner mig så hårt. Ibland lyckas jag men många gånger inte.

Idag verkar vara en sådan dag. Hoppas på att jag ska lyckas ta mig iväg på träning ikväll och att jag då kan få göra mig av med den ilska, den enorma lamslående sorgen och smulan av uppgivenhet. Låter det hårt? Ja kanske låter en aning överdrivet och i högsta laget men det är just så det känns. När jag sitter här i soffan och verkligen känner efter. Så ärligt som jag en gång bestämde mig att lägga gränsen för min sanning. Om mitt liv.

Många gånger vill jag än idag inte alltid vara så ärlig om sånt som gör så ont i mig. Fast jag bestämde mig för att vara det en gång när jag fått nog av livet som deprimerad. Det fick vara nog liksom!

Jag tänkte då, och anser fortfarande i högsta grad att om man går genom livet utan att vara ärlig mot den enda personen man har. Sig själv. Då kan inte själen må speciellt bra. Om man hela tiden ler och säger allt är bra fast kroppen gråter på insidan. En riktig vän slutar väl inte älska en bara för man inte är perfekt felfritt glad? Och man kan faktiskt vara glad även om man är ledsen har jag upptäckt. Fränt va?

Om jag tillåter mig själv att rycka på axlarna åt all värk, skratta åt min ibland så eländiga kropp. Så känns det ändå för stunden, mitt i allt det jobbiga. En smula bättre, som om det ändå finns hopp. Kanske inte just då men kanske nästa dag!

Fast det här med drömmarna och livs planer man haft... Det är nått jag jobbar med jämt. Att komma vidare i eller att komma ifrån men jag verkar ju inte lyckas vidare bra än tyvärr...

En sån här dag är jag på vippen att söka något spännande jobb ( heltid) , sälja hus och hem, investera i något intressant projekt jag tror på och bara ta familjen och dra till Arlanda och vidare ut i världen och se vad den har att erbjuda oss, MIG!

Jag vill bara blunda åt alla "problem", Fkassan, försäkringsbolag, advokat och främst min egna skada. Vill inte känna mig så begränsad av min egen kropp! Vill inte känna mig så kvävd av den där jag ser drömmar uppfyllas hos människor runt omkring mig.

Fast å andra sidan blir jag vansinnigt förbannad på mig själv när jag tänker och känner så. Skäms för mina egna ord när jag är så ärlig här. Skäms för att jag samtidigt tycker att jag är en mes som klagar och säger att jag är så hindrad från mina drömmar. Vem förutom JAG säger att jag är hindrad från mina drömmar!?! Det är ju JAG som bestämt att mina drömmar inte går att uppnå, det är ju JAG som inte ens vågar försöka...

Och då, det enda ordet som ekar i mitt huvud är LEV


JA... Om det vore så lätt... ;)