Nu var det jag igen!

Tack ni två söta medmänniskor som lämnade avtryck här på senaste inlägget! Jag trodde jag var ensammast i världen med min blogg nu när den legat på torken ett tag. Så tack för ni väckte mig till liv, jag fick lite ny lust att skriva.


Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!

Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!

Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.

Ibland blir det så. När jag är för tyrött.

Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!

PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.

En evighet sen sist.

Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.

Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.

Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.

Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!

Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!


Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!


Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.


Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!

Har liksom gått lite i ide känner jag... I alla fall med den här bloggen. Har inte haft någon lust att skriva ALLS. Även om det händer saker som kan vara mycket väl värda att nämna.

Jag har bara ingen ork alls, inte den minsta.

Jag var och tränade för första gången sen efter årsskiftet. Jag tog det ur lungt och valde endast lätta saker men tjii alltså vad slut jag blev. Jag däckade totalt den dagen! Det berodde inte bara på träningen gissar jag men det var verkligen den som drog proppen ur en. All energi och ork bara forsade rakt ut genom fötterna och det droppar nog än om mig...

Så resten av veckan har jag mest släpat mig igenom men idag ska jag åka till Linköping över helgen. Vilket jag verkligen ser fram emot! Att få komma bort lite! Plus att jag sen får träffa en kär vän, som verkligen aldrig ger en skuldkänslor för att man är trött eller så. Ja det gör bara saken ännu bättre!

För att åka och hälsa på folk så här, det tar en del på krafterna. Det var svårare förr när hon bodde utanför Halmstad för då blev tågresan lite för lång för att orka med. Så jag tycker det är toppen att gon flyttat högre upp i landet!! :)

Nu ska jag gå och packa och byta om från morgonrocken. (Har just badat...)

En vecka senare

Så nu har en vecka gått sen jag var sur som en citron.. Känner mig aningens på bättre humör måste jag ju säga! Tack och lov.

Värken är dock densamma men idag ska jag äntligen på massage! Ska testa ännu ett nytt ställe i stan så nu får vi se hur det verkar. Jag längtar i alla fall som en tok! Speciellt min kropp!

Sen sist jag skrev så har det hänt en del, bland annat möte med läkaren och arbetsterapeuten. Det gick bra och nu väntar jag bara på att få hem mitt nya läkarintyg så jag kan ansöka om aktivitetsersättning igen. Jag har dock inte fått tag i handläggaren på FK sen jag sökte henne sist. Jag meddelade dem att min ansökan skulle komma in lite senare än vad de angivit för sista datum då min läkare inte hade tid att träffa mig tidigare. Jag har dock inte fått något svar så jag känner den där klumpen i magen av att jag måste söka henne igen tills jag får något svar. Man blir ju väldigt skeptisk när det krånglade så extremt förra gången.. Så bara jag orkar ska jag försöka ringa henne igen.

I fredags på arbetsträningen gick det bra men jag kände att jag inte hade huvudet med mig. Så jag bad om uppgifter som inte var så krävande tankemässigt. Jag vattnade blommor, plockade ur en diskmaskin och stämplade några fakturor. Alldeles lagom!

I helgen var det byggkaos här hemma igen och vi förflyttades snabbt tillbaka till de kaos artade månaderna när vi renoverade som mest här i huset. Vi eller rättare sagt min händige sambo, en inhyrd snickare (även bekant) och en rivnings nisse rev en del av källarväggen för att kunna flytta en ytterdörr och sedan mura igen hålet. Vi hade dagarna innan plastat in hela trappen med väääldigt mycket byggplats, tejp av olika slag och lite extra lakan för säkerhets skull. Allt för att slippa damm. Det enda vi slapp var att jubla över att plasten höll tätt, för det gjorde den INTE. Vilket resulterade i att hela huset blev täckt av ett mycket fint vitt damm.... Jag är mer än glad att den helgen är över. Fy vilken dimma...

På fredags kvällen kom två kära vänner förbi och så åt vi mat som vi köpt på Coco Thai. Såå gott och jag har nog aldrig ätit såå mycket vid en och samma middag. Sen att jag drack vin för att varva ner och i ett försök att dämpa värken, att det gjorde så att jag virrig i kolan sjönk ner i soffan och blev totalt osocial.. ja.. det brukar inte vara så. Men tack för en mysig kväll den tiden jag var mera vid medvetande!

I lördags var vi ute och åt på restaurang med en vän till mig och hennes man. Det är en tjej från Karlskoga som jag träffat genom öppenvårdsteamet. Vi brukar ses ibland och fika lite, hon och jag men nu hade vi bestämt oss för en middag med våra respektive. Det var jätte trevligt och det var som om man träffat hennes andre hälft flera gånger innan! TACK för en jätte mysig kväll och tack så hemskt mycket för maten!

Nu ska jag kila ner och kolla tvätten. Nästa inlägg kanske blir lite roligare.. Det här kändes mest som mumboo jumboo.. =)

Och ja! Imorgon ska jag träffa sjukgymnasten igen för att börja träna!

Sur som en citron?

Eller besk som något annat... Jag vet inte vad det är med mig men jag är inte på det muntraste humöret direkt. Har känt mig väldigt lätt irriterad och tårögd de senaste dagarna. Jag vet inte om det hänger ihop med den ökade värken eller om jag är sur för något jag magiskt glömt bort?

Känner mig verkligen arg som ett bi! Blir visst många liknelser men bättre är väl det än att kasta ut en massa fula ord till ingens nytta. Tja, jag väljer i alla fall att uttrycka det så. Känns lite mera vuxet då än den barnrumpan jag just nu kan känna mig som.

Vet inte när värken blev så här. Minns inte alls, om det bara varit i två - tre dagar eller en vecka eller mer. När värken blir så här så blir jag så avtrubbad från verkligheten. Jag kryper in i mitt egna skal och väntar ut stormen. Så det kan hända att jag glömmer saker jag lovat att göra eller samtal jag skulle ha ringt. Jag hoppas ni kan ha hjärta att påminna mig igen i så fall.

Värken är så envist onedbrytbar och jag står med händerna vridna längs med kroppen. I ansiktet lyser frågetecknet tillsammans med utropstecknet. Alltsammans samtidigt.

Jag blir nog så här arg och irriterad, när jag vet att jag gör det jag kan för att hålla kroppen i shack. Och tillgensvar får jag ingenting. När det inte spelar någon roll om jag vilar extra mycket eller länge för när jag väl ändå går upp sen är värken precis i samma nivå som innan. Eller så har den degraderats en liten nivå men så fort jag satt mig upp i soffan och tex satt upp håret igen. Eller så fort jag bara plockat upp handväskan och tagit fram kalendern, ja så är den genast lika hög och påträngande igen.

Då känns det så lönlöst att vila och dosera. Skulle jag sluta helt med det skulle jag givetvis bli mycket sämre så även om det inte mildrar något så fortsätter jag göra så gott jag kan. Fast då i slutändan efter ett par dagar eller veckor blir jag nog så här sur...

Sur på sin egen kropp som bara bråkar. Varför kan den inte bara lyssna på mig?

Att vara fånge i sin egen kropp, så som vissa av oss är, ja.. det är allt bra trist ibland.


Imorgon klockan tio ska jag på möte med min läkare och arbetsterapeut. Mamma följer med som extra minne och öron. Vi ska träffas för att min läkare ska skriva ett nytt intyg för min nya aktivitetsersättningsansökan. Domedagen är på fredag redan, dvs då FK egentligen ska ha fått in mitt intyg och ansökan. Jag har dock bett dem att inte stämpla mig som frisk än även fast de kommer att få min ansökan senare än fredag. Så jag hoppas att de lyssnar! Och att jag sen kan ha lite mera tur och flyt med denna ansökan så jag slipper leva i limbo i x antal månader igen.

Min nuvarande aktivitetsersättningsperiod går ut vid nyår och det är alltså från och med januari nästa år jag nu ska ordna med en ansökan. FK är inga snabbt handlande myndigheter och därför måste de ha god tid på sig.

Skulle kunna skriva hur mycket som helst men det får nog räcka för dagen. Allt advokatpyssel ligger också och gror i citronens sura saft men jag bör nog inte bita i citronskivorna mer idag.

Om en timme ska jag vara på Ortopedteknikens mottagning på USÖ. Jag ska dit och se om de kan hjälpa mig med mina ömma fötter! Hursch... jag tycker INTE alls om att sticka upp fötterna i ansiktet på folk, ännu mindre främlingar... Men för den förhoppningvis goda sakens skull kommer jag givetvis att göra det ändå.

Jag har länge haft ont i mina fötter från och till. Har fått sätta på mig gympa skorna inomhus för något år sen, innan jag fick mina innetofflor. I samband med flytten hit (måste bara ha varit en slump..) så fick jag extremt mycket ondare i fötterna. Jag ville inte ens gå på dem med tofflornas mjuka dämpning. Efter lite grinande från min sida, i form av besvärande ansiktsuttryck, ringde jag vårdcentralen och det är på den visan jag nu ska till Ortopedteknik.

Så önska mina fötter lycka till att de inte stinker eller skrämmer slag på någon!

PS. Funderar på att slå klackarna i taket och ringa sjukgymnasten också angående min värkande axel.. Sjukstugan nästa?

Musik

Hade tänkt blogga nu och berätta om alla grejer som måste fixas med försäkringskassan, läkarintyg, försäkringsbolag och advokat. MEN! Kände att jag inte ville lägga tankar och energi på det en härlig lördag! Men det är mycket på gång.

Även fast kroppen värker och mina armar strejkar ( blir så när jag duschat och tvättat håret.. ) så känner jag mig lycklig! Mycket för att jag orkar lyssna på musik just nu! Musik är ett stort lycko piller för mig men de senaste åren har jag inte alls kunnat lyssna så ofta som jag vill. Förr hade jag alltid på radion i bilen eller en cd men de senaste åren har radion i bilen ärligt sagt typ varit på två gånger.

Min hjärna klarar inte av att sålla bort intrycken som strömmar ut ur högtalarna. Det blir för mycket och jag kan inte koncentrera mig på det jag håller på med eller höra om folk pratar med mig. Det är detta som är på bättringsvägen och jag är så lycklig för det!!!

Jag kan fortfarande inte lyssna på musik om någon pratar med mig. I alla fall inte om de vill att jag ska vara närvarande. Det kan gå ett tag om jag är utvilad men endast ett tag. Jag kan dock ha på musik ett tag nu när jag är hemma själv. Det är så roligt!

Så nu ska jag poppa några favoriter och bara njuta och skråla med för fullan hals!! kanske lite ful dans också, det hör till.. Eller hur Sis?

Ha en härlig lördag för det tänkte jag! Njuta av allt smått!