Nu har själen hunnit ikapp kroppen

Nu har jag varit hemma i Sverige sen lördags eftermiddag. Idag känner jag att även hjärnan har landat mentalt hemma. Har tagit lite tid att ställa om sig, att känna att det är vardag igen och tuffa igång tåget med alla sysslor som följer med livet här. Så nu har jag landat på alla plan.

Resan var fantastisk ur många synvinklar men det bästa av allt var pausen. Pausen från vardagens stress och utmatthet. Jag fick tid att bara tänka på mig själv, slippa alla måsten och njuta av lite ledighet. Det resulterade i sin tur till en del eftertänksamhet och några insikter. Varav en jag väntat länge på men mer om den en annan dag. Nu finns inte riktigt inspirationen att beskriva den med rätt ord.

Idag har jag och hunden varit hos veterinären. Återbesök då vi mixtrar lite med hans mediciner för allergin. Svårt att få det helt bra men än ger vi inte upp. Har inte testat allt än! Tassade även på hans bästis, golden retrivern Rambo där. Det är så härligt att se hur glada dessa små fyrbenta djur blir av att se varandra! Det är verkligen Bill och Bull, Piff och Puff eller något annat liknande par. Den glädjen är svår att ta miste på och den värmer och sprider sån lycka djupt in i benmärgen!

Det som gör det extremt bitterljuvt är vetskapen om att Rambo, den härligaste hunden jag mött. Har enorma problem med diskbråck och köldkörteln.. Han mår inget vidare alls och jag vet verkligen inte hur denna historia ska sluta. Inte hans matte heller.. Jag ber av hela mitt hjärta att han ska börja bli bättre! För vi kommer sakna honom enormt annars, min fyrbenta hårboll och jag.

På eftermiddagen blev det en spontan promenad med T och lilla söta grodan. Det var roligt att spatsera i solen med er! Härligt det är när man orkar med två saker en dag utan att för den skullen bli helt däckad sen. Livet mitt är en svår balansgång av vila och aktivitet. Lyssnar jag inte fullt ut på min kropp så får jag sota för det direkt!

Jag har blivit bättre och bättre på detta med tiden. Sedan insikten och mitt nya motto föll på plats så har det underlättat en hel del. Att sätta sig själv i första rummet oavsett (nästan!) vad har resulterat i stora skillnader på mitt mående. Vilket givetvis är underbart!! Ser man resultat blir det roligare att fortsätta.


Nu ska vi strax åka in till stan och äta mat på Manillagatan, hos mor och far. Imorgon bitti åker de till Mexico och blir bruna och fina! Så jag och Sis lagom hinner blekna tills de kommer hem... Hahaa... Hoppas de får de underbart i värmen! Vem vet, de kanske också får någon spännande insikt.. ?

Tisdag morgon

Gick upp vid åtta idag vilket är en halvtimma tidigare än jag brukar. Jag hade som mål innan jul och nyår att försöka vänja min kropp att vakna lite tidigare. Tycker att dygnet har för få timmar när man ska vila mitt på dagen också. Så att gå upp en halvtimma tidigare resulterar i att ena halvtimmans snooze stund på dagen inte märks lika mycket. Ja.. så var min grund tanke i alla fall. Plus att halva Sverige redan varit vaket flera timmar när jag går upp.. varför inte försöka matcha er jobbande människor liite mera?

Så nu sitter jag här fullt påklädd, sminkad och frukosten värmer i magen. Enda som är kvar av morgon bestyren är att borsta håret, plocka ihop handväskan och gå ut med hunden. Sen är jag redo för denna dags aktiviteter.

Som då idag bjuder på möte/träff med arbetsterapueften på Öppenvårdsteamet. Ska bli skönt att gå dit idag efter all ledighet och julstök. Vi har en del att gå igenom och staka ut.

Efter det är jag ledig ända fram tills eftermiddagen/kvällen då jag ska träffa en vän. Dock finns det givetvis saker att göra där i mellan. Så som att växla tillbaka de sista thai pengarna, köpa en ny mascara och en dop present till lille Alfred. Vad jag dock kommer att göra är väl främst att vila och äta en matlåda. Sen får vi se vad klockan blivit och hur orken känns.


Mötet igår på Neurokliniken gick bra. Hade mamma med mig som extra öron och hjärna då jag upptäckte i söndags eftermiddag att jag skulle dit. Vilket innebar att jag inte hunnit förbereda mig alls och kände mig som ett borttappat halmstrå. Det ordnade sig dock jätte bra, vilket det oftast gör. Jag ska dit en gång till och fortsätta undersökningen men det vet jag inte när det blir än. Så vi får invänta en ny kallelse i brevlådan.

I´m back!

Så var man hemma igen och två underbara veckor i värmen börjar redan kännas såå långt borta. Suck.. Varför kan det inte vara som i Ving reklamen? Att känslan sitter i länge... Det tycker jag inte den gör!

Jag och syster yster hade det underbart i Thailand! Värmen, ooh denna underbara varma värme! Gud så jag älskar den! Inte en enda dag hade jag ens i närheten av den stelhet och värk jag har här hemma under vinterhalvåret. Jag kände mig lätt som en fjäder och smidig som en katt! Här hemma i kylan blir jag fort ett bly sänke med vibrations fel.

Så Thailands semestern var så välbehövlig och så otroligt uppskattad. Bilder kommer så fort jag fått dem av syster.

Jag har vilat upp mig en hel del där nere, efter året med påfrestande husköp och renovering, plus utförsäkring. Tankarna har snurrat igång när jag var där nere. Slappandes på solstolen eller flytandes i varma havet. Ja tankarna har flödat fritt och jag har upptäckt nya insikter och funderingar. Djupa och mindre djupa.

Det var snabbt tillbaka till vardagen när jag kom hem till älsklingen och min oöppnade brev hög.

Om en timme ska jag iväg till Neurokliniken på sjukhuset här. Ska dit med största anledning av att jag behöver ytterligare intyg för att stärka mitt fall mot försäkringsbolaget. Så min sjukskrivande läkare på rehabiliteringsmedicinska kliniken, smärtenheten fick innan nyår remitera mig dit. Så nu ska jag dit idag på mitt första möte, vilket kom snabbare än jag räknat med. Härligt att det går undan ibland!

Men ja, man kastades snabbt tillbaka in i den vardagen som man så hårt har förträngt under semestern. Alla ångest laddade känslor och den enorma frustrationen och brinnande ilskan mot försäkringsbolaget. Pang! Så var man tillbaka.

Man jobbar så hårt och så intensivt för att komma vidare, bli bättre, koncentrera sig på det man kanske fortfarande klarar av eller är bra på. Fast då samtidigt så slits man ner i det där tråkiga hela tiden. Som man bara vill komma ifrån nu!

Jag menar inte att jag vill fly, gömma mig och förneka det som varit eller är. Det har jag gjort tidigare och det är jag helt färdig med! Jag menar bara att det skulle vara underbart att få känna sig som Petra igen, bara Petra. INTE den skadade Petra, eller hon med nackskadan. Jag känner mig så fruktansvärt trött på det, jag vill ju bara vidare nu. Till mitt nya liv!

Där allt detta ligger i min gamla ryggsäck som jag äntligen slitit ut och lagt på hyllan. För att hänga på mig en sprillans ny tom och lätt ryggsäck och börja vandringen mot nya äventyr och mål. Utan att hela tiden vara skuggad av en skada. Jag vill så mycket mer!

Nu ska jag lägga mig och vila en stund innan mötet så att jag har hjärnan med mig.

Med ny energi och livsglädje kommer kanske bloggen äntligen att få sig ett litet uppsving. I denna spännande tid med nya förändringar hela tiden!

Thailand! Koh Kho Kao

Tror jag lyckades med stavningen på den lilla ön vi ska till...

Imorgon 15.32 går planet från Arlanda till Thai-Land!!!

Jag som är en smula flygrädd eller full av flyg respekt känner hur kroppen gungar. Men jag längtar som en tok efter värme, sol och bad! Så håll tummar och tår att allt går bra och att solen skiner där nere. För nu ska jag krypa till kojs hos mammsen och pappsen och försöka sussa så sött!!

Imorgon reser jag över himmel och moln med Sis!

GoD JuL & GoTT NyTT År!

Känner mig som en främling på min egen blogg. Tider sen jag skrev. Orken har inte funnits där alls. Frågan är om den gör det nu? Tror egentligen inte det.

Sen jag började min träning två gånger i veckan och arbetsträning på fredagarna har orken helt tagit slut. All min energi lägger jag på att prioritera mig själv och mina möten/träningspass m.m. vilket hårt resulterar i att jag inte orkar mycket mer i veckorna.

Det är tufft att inse hur lite ork man har! Jag visste det skulle bli tufft och kräva en hel del men ändå så är jag förvånad över hur trött jag är nu för tiden.

För ett par månader sen, eller veckor, sa jag till mig själv att det var dags att prioritera om. Jag bestämde mig helt enkelt för att välja mig själv i första hand och inte alltid alla andra. Förr kunde jag skippa träningen om jag visste att jag skulle bort på kvällen bara för att orka träffa människor. Redan då kände jag att det blev fel många många gånger i prioriteringen men ändå så ville jag lägga mina val så.

Idag gör jag hellre tvärt om. Även fast det svider i bröstet av skuldkänslor! Jag känner mig som en dålig vän när jag inte hör av mig så ofta. När jag avbokar eller säger att jag inte orkar vara med. Detta är dock mitt egna val och jag vet att ska man ha en chans att bli bra. Att återhämta sig så pass att man känner att man får det riktiga livet tillbaka. Ja då finns det inget annat val än att välja sig själv.

Så det är det jag har gjort. Därav har även bloggen fått sig en rejäl törn. Jag har bara inte orkat med den. Såå lite ork har jag!

Det måste vara oförklarligt svårt att förstå. Jag ser ju inte så trött ut. Ofta önskar jag att det stod i pannan på mig, en slags bensin mätare som ni kunde läsa av hur mycket som fanns kvar eller inte fanns kvar.

För ett par fina kläder, lite piffigt smink och en glad fasad kan lura de flesta. Även mig själv.

Det är när man landar hemma i soffan som man efter en stund känner hur man verkligen mår.


Nu kommer julen och jag går runt och myser! Bestämde mig att ta jul lov redan denna vecka. Så ingen träning eller möten. Bara det jag VILL göra. Allt för att vila upp sig inför juldagarna som kommer med all sin härlighet att göra mig väldigt trött.

På nyår åker jag och min kära syster på en två veckor lång resa till Thailand. Och JAG LÄNGTAR SÅ! Tack vare en liten oväntad slant kunde vi göra detta roliga och jag är så innerligt tacksam.

Att få komma bort till den enorma värmen kommer göra under för min kropp! Att få komma bort från hemmet och vardagen en stund kommer göra under för min själ! Vi ska bara slappa och njuta för det är vi värda båda två! Jag längtar...

Nu var det jag igen!

Tack ni två söta medmänniskor som lämnade avtryck här på senaste inlägget! Jag trodde jag var ensammast i världen med min blogg nu när den legat på torken ett tag. Så tack för ni väckte mig till liv, jag fick lite ny lust att skriva.


Som jag skrev sist så finns det så lite av den där vardags orken kvar nu. Jag är riktigt trött och virrig av mig och har svårt att ta kloka beslut. Känner varje dag att dagen rinner mig ur handen för jag har så lite energi. All kraft går åt till träningen, även fast jag knappt blir svettig av den rent fysiskt. Sen praktiken på fredagar, ja det knycker en hel spann med energi den med!

Fast det är roligt att träna, väldigt roligt är det! Jag önskar bara att jag hade lite mera go i kroppen så jag orkade träna mig dy blöt av svett! Som förr på ett spinning pass eller step up. Mmm.. om det är nått jag saknar i livet just nu så är det det!

Jag har dock sagt till mig själv att nu får det bära eller brista! Det får göra hur ont som helst (nästan!), jag får spy efteråt om det är så. JAG BARA SKA TRÄNA!! Och jag ska träna så att jag tycker det är KUL. Hur det går till får jag skriva i nästa inlägg för jag ser i syner nu och huvduvdärken växer. Har väldigt svårt att formulera meningarna också.

Ibland blir det så. När jag är för tyrött.

Satte mig och skrev efter jag pratat med veterinären i en halv timma... Ett invecklat samtal om våran allergiska lilla hund. Mediciner hit och dit, doseringar hit och dit, procenter hit och dit, prislappar på mediciner hit och dit, dosering av sprutor hit och dit.. Får skriva mer om även det i ett annat inlägg. Hej svejs!

PS. Hm.. skulle skriva om hur veckan såg ut också men det glömde jag visst med. Kommer förhoppningvis imorgon.

En evighet sen sist.

Det tar emot att skriva här, känner att en del saker inte kan kläs i ord även fast jag helst skulle vilja det. Ibland är livet bara så omtumlande, som en berg och dalbana kan få magen att kännas.

Jag går så ofta runt och funderar; När ska jag känna mig återhämtad..? När ska jag känna att jag har kontroll på vardagen? När ska jag sluta känna mig så förbannad korkad?!. Det är inga trevliga saker att gå och grubbla på, speciellt inte den sista.

Förr om åren var mitt självförtroende på topp. Det var hårda törnar jag utan tvekan kunde stå emot och tackla. De senaste tre åren har påverkat mig enormt, det har varit de hårdaste prövningarna jag någonsin varit med om. De har satt sina grymma spår och hur hårt jag än kämpar så går det så fasansfullt sakta frammåt. Ja ibland blir man bara lite trött på det.. Då får man öppna sin mun eller väcka sina händer och skriva en rad eller två om det här. Så att man kan släppa den bubblan för ett tag inombords.

Om livets veckor gick fort tidigare så är det kusligt vad fort de går nu. Ända sen jag började arbetsträna på fredagar och träna två andra dagar i veckan så finns det ingen ork alls kvar till annat. Det är helgerna då, då kan jag klämma in något annat skojigt men i veckan. Nej då är det full bokat med andra aktiviteter, rehabiliterings aktiviteter faktiskt. Konstigt att nämna det så men det är ju just precis vad det är!

Om ni andra jobbar 8 timmar om dagen så har jag 8 timmar rehabiliterins träning då. För att bara vara hemma och vila i soffan, det tillhör också mitt "arbete" precis lika mycket som den fysiska träningen. Om faktiskt inte att vilan är ännu viktigare!


Ikväll kommer älsklingen hem efter nästan två veckor borta. Jag är glad att han varit borta så jag får sakna honom, det behövs! Tycker jag i alla fall. Sen har vi ju då det här med att det blir så mycket tuffare att klara av vardagen när jag är ensam. En hund, ett hus och ett hushåll att ta hand om plus mig själv. Tjae, det blir aningens för mycket. Så ikväll tackar jag gudarna att han äntligen kommer hem!


Försäkringsbolaget bråkar som vanligt. Den dagen de INTE kommer att säga tvärt emot eller skrika ut djävulens namn, ja då kommer jag att göra det i ren reflex! Jag blir så matt, så ledsen och så stridsberedd så fort jag får ett mail av advokaten eller ett brev med F.bolagets logga på. De får mig att tvivla på mig själv och mina men. Den här gången eller den här perioden tvivlar jag mer än vanligt på mig själv. De ger mig hjärnspöken och jag blir rädd för vad som komma skall. Jag vet inte varför det är värre nu, det bara är det.


Nu ska jag strax gå ner och lägga mig i soffan och kika lite på tv med kanske en hund på magen. Dricka upp min sista slurp av smoothien jag gjort. Jag har levt på dessa som mellanmål nu när kroppen inte vill gå upp i vikt! Jordgubb och blåbär eller jordgubb och banan är favoriterna! Slurp slurp.. Som Maria Montazami skulle säga! By the way, she is just adorable!