Kamp mellan kroppen och hjärnan

En kamp som jag just nu inte alls vet hur jag ska få slut på. Plus få ett resultat.

Var drar man gränsen på hur ont man får ha och vem säger när det är dags att ringa hem förstärkning? Hur mycket ska man bita ihop och hur hårt? Vad är rätt och vad är fel? Vad är rimligt och vad är egoistiskt?

Jag slår knut på mig själv och så många gånger faller tårarna av ren frustration. Jag önskar ofta jag kunde kliva ur mig själv och se på vår situation här hemma. Se från min synvinkel och sedan min mans. Opartiskt och helt utomstående. Så man kunde kliva tillbaka till sig själv och fatta ett bra beslut. Vad jag önskar det..

En vän, med liknande kognitiva problem, sa en gång att hjärnan kommer tillbaka. Hon har också barn och menade på att första tiden är hjärnan puts veck men efter ett tag som mamma kommer den tillbaka. Jag undrar bara När då?

Man är bra på att hålla masken. Jäkligt bra! Kanske är det för att man ska orka mer? För om jag börjar leva med att "klaga" och sluta skratta och le. Sluta göra saker, ja då blir ju verkligheten så. Grå och ond. Jag väljer att ha en stark fasad utåt för det är just nu mitt sätt att orka i vardagen. Det gör inte att jag ljuger om nån frågar hur det går, då säger jag som det är. Men oftast med ett leende ändå! Det är mitt val.

Och bloggen är fortfarande min vädrings plats. Mitt tysta bollplank och ibland räddare i nöden.