Ibland känns det som oturen aldrig tar slut.. Eller är det jag själv som ständigt utsätter mig för den? Jag tvivlar på ödet, slumpen och sånt just nu. 

Första dagen på arbetsträningen idag ska det vara. Hade den sämsta natten på länge så att se klockan närma sig 06.00 och senare 07.00 var bara stressande. Kroppen skrek av olika besvär.

Happ, mannen åkte till jobbet, efter vi dividerat lite om han skulle varit hemma eller inte och hjälp mig. Han har jätte mycket på jobbet just nu så det fick gå före. Det beslutet fick vi häva någon timma senare och han fick komma hem och ta över morgon bestyr med sonen samt lämna på dagis. Jag kröp ner i sängen igen. Vaknade nu. Av alarmet.

Dags att pallra sig upp, i något bättre skick. Ta alla möjliga behjälpliga saker och preparat för att komma igång och ta sig till första dagen på arbetsträningen! Om nått, någon timma senare.

Kan det inte bara gå bra nu en stund? Så man kan få ladda om?