Det är så rörigt just nu så man vet inte vart man ska börja berätta. Tids nog löser sig allt har man insett med åren. Bara svårt att se lösningarna när man står mitt i smeten.

Besök på en arbetsplats idag ute vid Tysslingen. Trevlig personal och fin omgivning men tyvärr fanns där för lite för mig att göra. Att börja där skulle innebära att mest stå och vänta och ibland svara på frågor om besökare kommer. Tyvärr inte tillräckligt.

På vägen till bilen efter mötet där pratar jag och min handläggare från Activa om platsen och om planerna för mig. Saker han säger gör att jag stannar upp, känner hur nästan sista droppen rinner över, hur jag stannar. Suckar, drar efter andan, samlar mig och ifrågasätter hans utlägg. Han har just sagt, i en konstig ordföljd, att någon arbetsförmågebedömning är det ju inte direkt tal om bla bla bla...

Men hallå?! Det var ju det som var hela syftet med allt vi pratat om de senaste månaderna. Sen mötet på fkassan x antal månader sen, då handläggaren där sa hårt och bestämt att det var i högsta grad dags för en arbetsförmågebedömning nu. Då jag blir utförsäkrad en månad innan min 30 års dag. Då jag efter det skulle vilja, och ha rätt till att få lite lugn och ro i mitt liv. Ett liv som inte styrs av myndigheter! 

Förr hette det sjukpension. Idag heter det sjukersättning. Jag vet jag kan jobba en del, med nått! Inte heltid, absolut inte tyvärr men något vet jag. Denna utredning skulle bara visa vilken nivå (typ x antal timmar i veckan) jag ligger på så att jag skulle få det fastställt och få ersättning godkänd för resten. Den tiden jag inte orkade jobba alltså. Så att jag i slutändan skulle få ut nästan en normal lön. Vilket i sin tur skulle innebära ett helt nytt liv för mig och min familj.

Nu går han och säger att detta typ kanske inte ska ske, eller jo fast nej, eller kanske, han vet inte. När jag ställt mina motfrågor, chockad ( jag trodde mig veta vad vi höll på med..!)  förvånad och uppgiven, så tittar han bort och mumlar några oförklarliga svar. Den känslan var ingen hit.

Ringer mannen i bilen på vägen hem. Ledsen, uppgiven. Frågar om han har tid att lyssna på lite gnäll? Konstaterar, urladdad, att jag ska maila handläggaren på fkassan så fort jag stannat bilen hemma. Be om ett möte bara vi två. Fråga vad tusan är tanken?!

Så ja, det väntar jag svar på nu. Få tid för ett möte.

För att snurra till det lite mer för er som läser, så fick jag sms av tjejen på Verdandi, som jag skulle börjat hos men hon blev ju sjukskriven då. Att hon nu var tillbaka och ville jag börja där så var jag välkommen att komma på besök och prata mer. Jag ska dit imorgon fm..