Inte som man tänkt sig

Var ska jag börja? Har så mycket att skriva om.

Slutet av graviditeten var tuff för kroppen. Nog var de hela nio månaderna speciella men det var de sista två månaderna ungefär som var värst. Den extra tyngden gjorde sig starkt påmind genom ändrad hållning och mera värk. Nu, så här två månader efter att parvel kom till världen minns jag inte längre så mycket av graviditeten. Att jag hade en stor mage kan jag inte minnas hur det kändes enda som gör det verkligt är när jag ser ner på min mage nu... Slappt lite här och där..

Förlossningen tänker jag inte gå in på detaljer med här. Dels känns det för svårt för mig att skriva om den och dels tänker jag behålla en del privat. Känns bäst så. En blogg är ju trots allt en väldigt öppen plats. Det jag kan säga är att det var sju helsikes tufft och min kropp rasade samman totalt efteråt. Jag har knappt några minnen från de timmarna på förlossningen, tror det jag minns är det som M hjälpt mig minnas.

Vi var på BB i fem dygn, hade kunnat stanna längre men tillslut var längtan hem för stor. I bilen på vägen hem kom den känsliga bergochdalbanan igång med alla hormoner på riktigt! DET hade jag inte väntat mig, att det skulle vara så intensivt starkt och helt okontrollerbart. I alla fall för mig!

Dagarna på BB bestod av att hålla sig i sängen på rummet. M bodde där med mig. Det är som en dimma.. första dygnet/dygnen minns jag inte alls där. Hur jag mådde minns jag inte heller och tur är nog det. Det enda starka jag minns är lukten, sjukhus lukten.. och att det tog dagar innan jag ens kunde sitta upp i sängen med stöd utan att bli allt för snurrig. När vi väl kunde få ner mig i en rullstol fick mor och far föräldrar samt syskon äntligen komma på besök. Det var konstigt att visa upp något litet knyte som man inte ens förstod vart de kom ifrån..

Väl hemma bodde jag mest i en ny fåtölj vi i panik köpte på blocket. Då min kropp hade/har gått sönder totalt med hållning och muskler klarade jag inte av att sitta i soffan ens. Jag kunde ligga i soffan med kuddar och filtar här och var men att sitta upp utan något ordentligt stöd för hela ryggen samt det värsta, nacken, ja det var i princip omöjligt. Så en fåtölj med helt ryggstöd samt nackstöd kom hem redan andra dygnet hemma. Jag funderade skarpt samma dag som vi kom hem på eftermiddagen att (på något mirakulöst vis..) ta mig hem till mor och far och helt enkelt sno en av deras enormt sköna fåtöljer! Sån panik var det...

Dagarna gick, på nått konstigt vis passerade dem. Dimman var kvar än. Hormonerna gjorde mig galen av alla nya känslor. Gråt kunde komma när som helst för nått jag inte visste. Gick inte att förstå, bara så ledsen och uppgiven. Smärtan fanns där hela tiden, bråkade med en, boxade en i magen och gjorde så tårarna trängde upp i halsen. En dag i taget. Ett kliv i taget. Jag orkade INGENTING. Det var M´s bebis hela tiden, undantag när jag skulle försöka amma men även då var han med. Hjälpte mig palla upp med kuddar överallt så jag skulle klara av att hålla i parvel. Det var enormt svårt. Värken skrek i nacken och tårarna och paniken brände i kroppen. M fick massera mig samtidigt som jag försökte amma, för att jag ens skulle kunna hålla mig lugn. Efter alltför många tår och ångest fyllda försök gav jag upp..

Det är med en extremt stor sorg och uppgivenhet jag skriver det. Jag VILLE amma mitt barn. Ville att han skulle få det allra bästa. Hur jag än gjorde med sittande/liggande alla möjliga olika trix så fick vi inte till det. Min kropp klarade inte av det, allt på grund av nacken. Orkar inte dra alla detaljer om vad som hände sen men kort. Jag började pumpa, så han skulle få bröstmjölk i alla fall. Gick bra ett tag tills jag höll på att bryta ihop av en ny orsak, stressen. Den enorma stressen det då blev med att pumpa så ofta och att hinna med att vila och mata honom samt byta blöjor och diverse annat. Fick även mjölkstockning och det är något man inte önskar NÅGON. 40 graders feber och helt koma liknande tillstånd. M frågade om jag frös mycket när jag låg i soffan och skakade av frossa..... Ja det var inte trevligt! På några dagar gick det över.

M var hemma i tre veckor. När han sen skulle börja jobba var jag klart lite nervös. Hur skulle jag klara det nu? Alla peppade och sa det skulle gå bra. Inom mig hade jag nog något annat på känn men man måste ju försöka! Dag ett var väldigt tuff, dag två kan man väl mer eller mindre säga att jag nästan bröt ihop när mamma ringde och frågade hur det gick. Hon kom direkt...

Nu har det gått cirka åtta veckor sen parvel kom till världen. Jag klarar inte av att ta hand om honom helt själv. Min mamma är här två dagar i veckan och vissa andra dagar kommer andra och hjälper mig. När M kommer hem från jobbet blir det hans bebis i princip direkt. På nätterna är det väldigt väldigt mycket hans bebis också. Jag går ner och fixar mat i flaskan som sen M matar liten med samt byter blöja. Min kropp är så slut och sönder att jag inte vågar bära parvel på natten. Mina armar har helt lagt av då och jag är ännu svagare än på dagen. Därav, av säkerhets skäl, är det mest M´s bebis på natten. Så ALL heder åt min helt fantastiskt underbara man som bara är helt ofattbart stark i detta!

 Min kropp vill jag lämna in på återköp och plocka ut en helt ny underbart stark och frisk kropp. Värken är uppe i skyarna allt för ofta och utmattningen är TOTAL. Känslorna får jag tala om en annan dag för nu börjar liten gny i sängen. Ja att det skulle bli tufft visste jag någonstans. Fast HUR tufft kunde jag aldrig föreställa mig. Ville det inte heller för då hade jag nog aldrig velat skaffa barn. Så tur är att man inte kan se in i framtiden för då kan man i alla fall måla upp en egen bild och försöka leva efter den. För efter regn kommer solsken säger man ju... jag längtar efter solstrålar nu!