Nee.. vaknar liten nu....? Lyssnar... öronen blir spända och koncentrerade.. Hm, kanske sover han lite till. Hoppas! Jag är bortskämd just nu. Han har sovit i mer än en timme, en timme och en kvart för att vara exakt. Det brukar inte hända dagtid, i alla fall inte inomhus! Så jag känner mig bortskämd här där jag sitter och får blogga mitt på dagen med en kopp kaffe bredvid. Nästan fasligt trevligt, så fasligt att tanken om att sätta parvel i gungan om han vaknar, far genom huvudet (han gillar skarpt sin batteri drivna gunga jag använder vid nödfall när kroppen helt lagt av).
Så här efter att ha fått snooza en lite längre sammanhängande tid på dagen känner jag mig tillräckligt "pigg" för att orka blogga. Skoj!! Har ju så många dagar velat sätta mig och blogga av mig alla jobbiga tankar eller rinnande tårar men orken och tiden har liksom inte funnits.
En sak jag har kommit underfund med idag, tror jag.. Är att det mesta av mina tunga, jobbiga känslor (som de flesta andra mammor inte ens verkat ha snusat på) beror nog med största sannolikhet på min extrema utmattning och sömnbrist. Som bedragare av lyckan kommer den extrema värken på plats nummer två av tunga faktorer för psyket och det allmänna välbefinnandet.
Jag märker sån stor skillnad på mig själv när jag bara fått sova MIN sömn. En hel natt från tidig kväll till sen morgon, det gör sån enorm stor skillnad för mig att jag inte kan förstå att det riktigt kan vara sant! Alla behöver ju sömn så är det och det är i detta fall extremt svårt att förklara eller påvisa varför det
är extra viktigt för mig. Visst skulle jag kunna leta fram alla utrednings papper från öppenvårdsteamet och påvisa hur allt det kognitiva med minne, koncentration, uppmärksamhet och diverse andra smarta funktioner i hjärnan påverkas eller rent av slutar fungera vid överbelastning. Dvs när jag är för trött, vilket jag tyvärr allt för galet snabbt blir!
Ett litet exempel är faktiskt i helgen.. (Oj NU vaknar liten...!! Får skriva snabbt och kort och fortsätta mer en annan dag!!)
Vi var ute och åt med några nära vänner. Hade ordnat barnvakt så det var verkligen en mysig kväll. Det var första gången vi var iväg så och gjorde något. Det var välbehövligt ! MEN efter en sådan kväll var jag så slut och min kropp hade överpresterat i x antal timmar så när jag väl sjönk ner i sängen (hm... somnade liten om igen..?!! WOW!!) kunde jag inte somna hur gärna jag och min kropp ens ville det. Det bara går inte. Jag låg och vred mig i sängen timme efter timme. Jag var uppe och vandrade runt, åt lite fil, spanade ut på alla grannarnas mörka hus, gosade lite med hunden osv. Ner i sängen igen och sen vrida och vända på sig. Att sen då kroppen värker av smärtan är ju inte en positiv bidragande faktor men det största är att min hjärna är helt enkelt för slut för att ens kunna söva sig själv. Den hittar liksom inte OFF knappen eller har man tur hittar den OFF men ON knappen har liksom tjorvat sig fast på något vis så även om man försöker slå av så sitter den fast...
Sådana kvällar och nätter får man sota för men ibland måste man ju få leva lite också och känna sig som sig själv. Även om jag för allt i världen skulle vilja känna mig som en mamma på heltid åt den sötaste lilla pojken jag sett. Om detta hade varit innan parvel kom så hade en kväll på stan varit krävande då med men nu är det ännu mera krävande. Så tids nog borde orken komma tillbaka så jag orkar lite mer och klarar av att umgås med vänner så som förr men just nu i livet får tyvärr vänner stå något steg tillbaka emellanåt. Allt för att jag ska orka tycka att livet är lite roligt! Kanske låter det hemskt att skriva så men lite så är det. Jag har så himla lite ork och kraft i min kropp just nu att jag har det så hett om öronen att bara orka med vår lilla son och livet här hemma så mycket ork till att skratta och älska livet, ja, det är lite mindre av den varan just nu. Men ramla inte av stolarna nu kära läsare för det är bara lite mindre och dvs att orden inte alls inte ens är där i närheten.
Bloggen var ju, när jag startade den för några år sedan, mitt sätt att lära mig vara ärlig mot omgivningen och säga som det är. Att sluta leva med ett på klistrat leende konstant, kunna säga att livet inte alltid är smärtfritt. Samt att få vänner, familj och bekanta att förstå lite mer om hur jag har det eller i alla fall valmöjligheten till att försöka förstå. Så lite känns detta som ett hopp tillbaka fast på ett positivt sätt. Här och nu har jag en liten son att ta hand om, se växa upp och lära mig hantera en helt ny livssituation med min kropp och dess speciella "krav". Det har inte varit lätt, Oh nej! och det kommer inte vara smärtfritt framöver heller. Det här är början på ett nytt liv. Fas tre i mitt liv skulle jag säga, fas ett var när jag kraschade totalt några år efter olyckan. Då jag gick in i väggen och bröt ihop totalt. Ungefär då bloggen startades, strax innan. Fas två var när jag började se ljuset igen, när jag fick lust att leta efter mitt nya Jag.
Så eftersom jag lärde mig i fas två att dosera, dvs att inte alltid pressa kroppen till max, kommer jag nu att sluta bloggningen för detta inlägg. Även om parvel fortfarande sover för ovanlighetens skull och jag skulle kunna låta fingrarna bokstavera ihop några till meningar och oviktiga tankar men nej. Jag lärde mig nått under den fasen och jag försöker hålla mig till det. (Även om "regler" är till för att brytas ibland...)
Kramar på er ! Och du som lämnade en kommentar på förra inlägget, som också har en nackskada. Tack snälla för den, det värmde och jag kommer kika in på din blogg emellanåt också. Eller rättare sagt när orken och tiden finns!! =)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar